Carina Boström känner att hon får ta plats och har fått utvecklas förskolan. Foto: Oscar Schau
Carina Boström. Foto: Oscar Schau

Carina förvandlas för barnens skull

Carina Boström älskar att sjunga och spela teater. På Önsvala förskola i Staffanstorp har hon bjudit barnen på både kunskap och nöje i över 18 år.

Intill det belamrade pysselrymmet, nu prytt med ett fat nyplockade kastanjer, ligger musik- och rytmikrummet. Där, bland instrument och sittkuddar, har Carina sin bas sedan 18 år tillbaka.
Det svindlar när Carina tänker tillbaka på tiden som har gått.
– Det är inte klokt. Det är så mycket som har hänt.
– Från och med den första dagen som jag kom hit så kände jag att det var här jag ville jobba. Jag möttes av en sådan värme, av både personalen och miljön här, säger Carina.

Hon har alltid älskat musik, sång, dans och teater. Carina började som barnskötare, men hon läste sedan till förskollärare med inriktning musik och rytmik.
Kärleken för teatern har dock alltid varit särskilt stark. Carina känner att hon äntligen fick utlopp för sin passion.
– I mitt arbete har det alltid varit allt det andra som tagit plats. Men när jag började här öppnade sig en ny värld. Jag kommer ihåg första terminen jag jobbade, då småbarnsavdelningen frågade om jag kunde vara Pippi Långstrump och besöka barnen, sjunga och spexa lite. Det var mitt första uppträdande – det var superkul, säger Carina.
En annan gång klädde hon ut sig till häxa och tassade lömskt omkring i höstrusket utanför förskolan. Blåsten tog plötsligt tag i hennes medhavda notblad, som fladdrade ut över gårdsplanen.
– Jag låtsades bli arg, knackade på rutan och klev in genom fönstret. Barnen fick då hjälpa mig med att hitta nya sånger och göra en ny sångpärm.
– Det är ett sätt för inlärning av musik, takt och ton. När jag sedan fick sångpärmen förvandlades jag till en prinsessa. Jag var ju egentligen snäll, säger Carina.
Hon har så många olika karaktärer att hon inte på rak arm kan säga hur många de är – ”Gubben Höst”, ”Hälsa” eller sopgubben. Hennes egen favorit är ”Pling Plong”, en färgglad typ med vida randiga byxor, hatt, gitarr och en stor röd väska.
– Barnen tycker det är så roligt. De känner Pling Plong som ibland kommer med olika saker och ger barnen uppdrag. Karaktärerna bara kommer till mig, det är min grej. Sedan frågar jag kollegorna vad de tycker. Det fångar barnen när man är en annan person, de är med på det direkt.

För Carina är det bästa med jobbet barnens entusiasm och glädje. Oavsett hur mycket arbete hon lägger ner på barnen känner hon alltid att hon får något tillbaka. En av pojkarna ville till exempel aldrig uppträda. Men en dag kunde han plötsligt tänka sig att vara cirkusdirektör.
– Han fick ut sitt, det han hade fått lära sig och då kände att han kunde. Det känns i hjärtat. Barn vet ju inte att man jobbar med dem, de bara hänger med och lär sig med tiden. Det är häftigt att se, säger Carina.
– Det är också viktigt att arbeta med värdegrunden, om hur man beter sig mot andra och hur man själv vill bli bemött. Att man blir en stark människa som vågar tro på sig själv. Får man sedan musiken med sig som man kan använda sig av som en uttrycksform så har man en stor ryggsäck när man går härifrån.
Inte sällan fastnar barnen i de sysslor som de är bekväma i, utan att röra sig framåt. Då gäller det enligt Carina att ge dem en liten knuff.
– Man peppar dem hela tiden och hittar nya ingångsvinklar på allt så att de inte sitter fast i en aktivitet. Vi hade några barn som pysslade med snören och efter några veckor föreslog jag att de skulle använda sina verk till något. Vad det skulle vara fick vilket de fick fundera på. Så är det med musiken också.

Kanske bottnar Carina stora intresse för barn och deras lek i hennes egen barndom. Som liten hade hon tre småsyskon som hon tog hand om när föräldrarna var på jobbet.
– Nu har jag själv fyra barn som är helt fantastiska, som har blivit bra och självständiga människor. Sedan tycker de kanske att jag är lite jobbig eftersom jag alltid ska hitta på något när de fyller år eller gifter sig, klä ut mig eller sjunga, men innerst inne tycker de nog att det är skoj.
– Mina tre barnbarn har fått en egen figur som hälsar på när de fyller år. Jag har då skrivit en liten sång som jag sjunger för dem. Jag ska göra en liten bok med sångerna som de ska få när de fyller 18. När de vet att de ska fylla år frågar de ”kommer min älva nu mormor?”. Det är jättekul.