Göran Wassby läste sina egna dikter under visfestivalen i Sandåkra. Arkiv: Andreas Hillergren

En viktig röst har tystnat

Göran Wassby, Hästveda, har avlidit i en ålder av 60 år.
Min vän Göran Wassby är död. En viktig röst inom brukarrörelsen i Sverige har tystnat. Ekot efter hans skarpa stämma är öronbedövande tyst.
Göran var en person som var känd för många inom psykiatrins värld. Han deltog i kampen för att åstadkomma förändring och förbättring.
Han var utbildad mentalskötare men kom att ägna sig åt ett författarskap. Han skrev två böcker och en stor samling satiriska texter som byggde på skarpsinniga observationer och en extraordinär förmåga att leka med ord.
Han föreläste och deltog i många sammanhang med syfte att påverka psykiatrin. Han stod för en human psykiatri utan tvång och våld. Han var också engagerad i frågor som handlade om våld mot kvinnor och flyktingfrågor.

Jag lärde känna Göran i mitten av 90-talet. Hans begåvning och humor fångade min uppmärksamhet. Nu så här dagarna efter att vi hastigt förlorat honom funderar jag på vilken betydelse han haft för mitt liv, för den person jag själv kom att bli både privat och yrkesmässigt.
Göran levde med en svår sjukdom, kanske en av de värsta. Att prata med människor distraherade och gav en stunds vila.
Under mer än 20 år ringde han mig (liksom många andra vänner) dagligen, ibland många gånger. Vår relation kom att vindla fram mellan livets snår, utmaningar i Görans liv utmaningar i mitt. Vi följde varandra och höll koll på varandra.

Vi delade många intressen, ett sådant var kärleken till katter. Göran tog emot övergivna katter i sitt hem, bjöd dem skydd och trygghet.
Göran hade en stark värdegrund och en moralisk kompass, han var en kärleksfull, generös och lojal vän. Ofta när jag startade mobilen på morgonen hade han läst in en dikt, ibland sjungit en sång. För honom var jag Millis, själv kallade han sig Lillis.
Göran hade det mycket bra de sista åren efter att han träffat och gift sig med sitt livs stora kärlek Fatou. Han lärde känna Fatou genom en vän och åkte till Gambia och gifte sig. Detta var en lyckans dag.

Sista tiden hade han det svårt. Vi talade ofta om Gud, livet efter detta. Själv är jag uppväxt i en socialistisk anda helt utan gudstro. Taffligt försökte jag lugna genom att tala om min övertygelse, att det finns varken himmel eller helvete. Då svarade han: Millis vi får se, vi får se vem som har rätt.
Denna morgon, önskar mig ett enda lite tecken på att jag hade rätt, att han har det bra, att han har frid. Älskade vän!