På jakt efter kärleken

Iförd broderad keps, lediga shorts och en tröja med skateboard-tryck har 33-årige Amer Ajvaz ett fast grepp om sin kära bräda när vi träffas vid skejtparken.

– Jag stack ju ut under tv-inspelningarna med mitt utseende. De andra hade byxor på sig och jag kom där i shorts och en massa tatueringar, säger han.

– Fast jag är ju den jag är, och ville att det skulle kännas äkta. Man måste vara sig själv.

Att åka skateboard är hans allra största intresse. Eller snarare passion. Amer pratar ivrigt och livfullt om hur han har åkt i 20 år och fortfarande älskar att skejta.

– En del förstår inte riktigt, och undrar hur jag kan tycka att det är så roligt. Men det är ju en hobby som vilken som helst, även om jag egentligen skulle vilja jobba professionellt med den, säger han.

Hobbyn delar han för övrigt med Jenny Edlund, den ensamma mamma vars hjärta han ska försöka vinna i tv-serien.

– Jenny och jag har flera gemensamma intressen, såsom skateboard, fiske, musik och hockey.

Personkemin är viktig när det gäller kärlek; det ska ”klicka” och vara äkta känslor. Sedan är gemensamma intressen bara ett plus, menar Amer Ajvaz.

– Om jag säger att utseendet saknar betydelse, så ljuger jag. Utseendet ger insidan en chans, men det räcker inte att en tjej ser bra ut om hon samtidigt beter sig som en idiot; det funkar inte.

För Amers del har kärlekslivet kanske inte varit särskilt aktivt på senare år. Han såg det därför som ”en kul grej” att anmäla sig till ett dejtingprogram på tv, och tänkte inte så mycket på vad det egentligen kunde innebära. Hans egen mamma undrade varför han ville vara med, och då svarade han helt enkelt ”Varför inte?”.

– När de sedan kontaktade mig för intervju och meddelade att jag blivit uttagen, blev jag verkligen överraskad, säger han.

Då kom också alla frågorna; han undrade vad han gett sig in på, oroade sig över hur han skulle framställas och vilka konsekvenser det skulle kunna få.

– Man har ju förstått att de klipper i materialet för att skapa dramatik, säger han.

Under hela tiden fram till inspelningens början hade Amer en ytterst ambivalent inställning till alltihop.

– Ena dagen ville jag vara med, nästa dag inte. Jag pratade med tv-folket flera gånger och bestämde mig faktiskt inte förrän dagen innan det var dags att åka.

Och det har han inte ångrat. Det var till och med så, att han önskade att vistelsen på herrgården utanför Åmål inte skulle ta slut. Det var en härlig tid, tycker han:

– Det var väldigt fint, faktiskt. Man träffade ju inte Jenny annat än när det var inspelning. Övrig tid umgicks vi i ”Team Jenny”.

– Jag såg inte de andra killarna som konkurrenter. Vi hade så kul och fiskade, bastade och badade badtunna. Det var som att vara på semester med ett gäng kompisar. Vi var där en hel månad och man glömde nästan bort att det var en tävling.

I början kändes alla kameror närgångna och påfrestande, men man vande sig, tycker Amer Ajvaz.

– Det enda verkligt jobbiga var de många dödtimmarna under själva inspelningarna och att bära mikrofonen som satt tajt och kändes som ett bombbälte, säger han.

Naturligtvis avslöjar han ingenting om vad som hände på herrgården; det vore kontraktsbrott.

– Först var jag rädd att försäga mig, men sedan kom jag på att det enklaste var att inte prata om det överhuvudtaget, säger han.

– Men oavsett hur det gick har jag fått många nya vänner.