Rose-Marie Gustavsson.Foto: Hans Bengtsson/LT arkiv

En förkämpe för hembygden

Rose-Marie Gustavsson, Hasslöv, har avlidit i en ålder av 71 år.
Det känns bara så konstigt, så förtvivlat sorgligt, att prata om Rose-Marie Gustavsson i förfluten tid. Vi hoppades i det allra längsta. Hon, vår vän; den som alltid höll sin hembygds fana högt som ordförande för Hasslövs byalag, är död.
Rose-Marie var den sanna förkämpen för sin hembygd, i alla sammanhang. Eldsjäl är ett slitet ord, men jag kan inte hitta något bättre för att beskriva henne. Hon var med om att grunda byalaget för 37 år sedan och har som styrelseledamot sedan dess, de senaste årtiondena som ordförande, bevakat ortens intressen.
Vi har jobbat tillsammans med två böcker om Hasslöv. Rose-Marie var hela vägen den som hanterade allt material och bearbetade det för vidare transport till tryckeriet. Hon var en självklar centralgestalt för oss övriga i kommittén.
Också när hon fick kämpa allt hårdare mot sin sjukdom fortsatte hon att arbeta för att boken skulle bli färdig. Det är på något sätt symboliskt att den bok, den första delen, som blev klar i augusti hade en vacker bild av Hasslöv på omslaget; en bild som Rose-Marie tagit.
Hon skulle varit den lika självklara centralgestalten när vi nu ska ge oss i kast med att göra vår bok nummer två färdig. Nu skulle vi tillsammans med henne redigerat allt det material som hon samlat i sin dator, men så långt hann vi aldrig. Det blir tungt att göra det utan Rose-Marie.
När Leif, hennes man, berättade för mig att läkarna förklarat att allt hopp var ute, ringde jag henne på sjukhuset.
Det var en samlad men trött vän jag pratade med. Jag blev mållös när något av det första hon sade var att hon så snart hon kom hem skulle se till att skicka över allt material hon samlat i sin dator. ”Så får du ta ansvar för det …”
Hon blev allt svagare, och vistelsen hemma varade bara ett par dagar. Jag hade inte en tanke på det där materialet. När jag så pratade med Leif för några dagar sedan, berättade han att han har en minnessticka hemma, som Rose-Marie gett honom, för att överlämnas till redaktionskommittén.
Det säger allt om hennes hängivenhet in i det allra sista. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi saknar henne så, och delar sorgen med hennes närmaste: Leif, barnen Cecilia och Pär med familjer och hennes bror Göran och hans hustru Ingrid.