Makarna Eje och Gun Johansson sedda från kameran. FOTO: PRIVAT

Kameran är en stor trygghet för oss alla

Du som döljer ditt namn med ”Undrande”, du verkar så rädd att du inte ens kan skriva ditt rätta namn – varför då? Tror du inte att du kan stå för dina synpunkter, är du rädd för att du skall bli påhoppad precis som du gör med mig.
Det kan jag nu förstå. Det du har skrivit i din insändare är lögner. Du har inte ens kollat upp hur verkligheten är varken inom Daggkåpan eller kamerornas möjligheter att hjälpa personalen. Hade du kollat upp, hade du också kunnat skriva vad som skulle vara dåligt, omöjligt eller liknande med kamerornas hjälp.

Min fru har nu varit sjuk i 14 år. Vi kom överens om att hon skulle få bo kvar hemma i huset så länge som hon, jag och hjälpverksamhetens personal kunde hjälpa henne ner i TV-rummet (toaletten) och upp i sovrummet igen. Det har fungerat fram tills för ett tag sedan och nu finns hon på Hemgården. Jag blir uppriktigt sagt riktigt ledsen och förbannad när jag läser vad du skrivit. Jag kan konstatera att du inte gjort en enda koll på dina påståenden och det är bara att beklaga. Du är tydligen en person som inte ser möjligheterna, som inte försöker leta efter positiva saker för såväl den demente, den anhörige eller personalen som jobbar med dementa.

Jag vill här och nu säga att jag är oerhört positiv till all den personal som hjälpt oss. Jag säger också att när jag har kollat in kameran och sett hur personalen jobbar med i detta fall min fru så både ser och hör man ett kärleksfullt omhändertagande under hela dygnen och det gör att jag som anhörig också känner att vi hållit vad vi lovade henne att se till att hon skall ha det så bra det bara är möjligt även om hon glömmer bort vem jag är. Nr jag kommer till henne frågar jag inte om hon känner igen mig. Jag säger direkt – Hej Gunsan jag är Eje Gubben din – och oftast kommer det ett leende som är där så länge jag är där, skulle inte hennes glädje lysa upp då informerar jag om när vi gifte oss, barn och barnbarn med mera och 9 av 10, ja, faktiskt varje gång kommer glädjen i ansiktet och hon försöker prata.
Åter en osanning – du påstår att min fru inte haft en chans att själv tycka till om sättet att använda kamerorna. När det flaggades upp om hennes Alzheimer, så var det faktiskt hon som tog upp samtalen om hur framtiden skulle bli och då var hon fullt medveten om dessa möjligheter och överenskommelser och kunde tycka till.

Vi resonerade både hit och dit. Vi hade då redan kameror i huset och utanför så kamerorna var inget nytt för henne.
Frågan var hur länge skulle hon kunna vara hemma och vad som skulle ske sedan och hennes stora fråga var vad innebär detta för våra barn och barnbarn. Återigen kära du kontrollera – hade du kommit till mig eller vår dotter så hade vi gett dig svaren.

Åter en lögn – och en okunskap. Du skrev att vi hade satt in kameror i hemmet och kunde då lämna hemmet en stund. Det stämmer inte. Alla som känner till personer med demensproblem vet att detta inte är möjligt
Vi hade kameror bland annat i sovrummet och i TV-rummet och där hade jag också mitt arbetsrum, där befann vi oss dagligen. När frugan vilade eller sov kunde jag jobba och ändå ha god översyn över henne, så att hon inte klev upp ur sängen, för att senare direkt ramla och det menar jag inte skall få hända. Samma var det när jag gjorde fika eller mat i köket då kunde jag hålla samma koll när hon var i TV-rummet. Det går inte att lämna en Alzheimerpatient en minut utan att ha säkrat upp.

Jag tar upp en punkt till – du skriver att – täta besök är bättre än vaktande webbkamera. Om detta hade varit en realistisk verklighet – då hade det varit en helt annan sak, men så är definitivt inte fallet. Kvälls- och nattid finns inga besökare där och skall väl inte finnas där heller. Då skall dom kunna sova lugnt, säkert och tryggt. Då kan kamerorna i stället vara till personalens hjälp på många sätt eftersom kamerorna registrerar och larmar när något händer och man kan se allt i realtid och det spelas in. Idag finns det rörelselarm – där hör man, det kommer larm, men personalen måste dit och kolla vad som hänt. I dagens läge tror jag att det bara är i vårt rum det finns en kamera, därför har jag sagt att de med en app gärna får nyttja vår kamera. Går det larm på några ställen samtidigt så hade personalen snabbt unnat ta upp sin Iphone och se vad som skett och på så sätt snabbt kunnat prioritera insatserna. Med befintlig kamera är det också möjlighet att prata med berörd personal genom personalens Iphone genom kameran och då eventuellt lugna personen.

När jag säger att det är inte realistiskt att tro att det skall bli tätare besök så tror jag att alla som jobbar där dag och natt kan vidimera att jag har rätt – jag är där 2 gånger/dag alltså cirka 5 timmar per dag. Skulle jag ha fel så hoppas jag att personalen informerar mig.

Du skriver att verksamhetschef Maria Elfblad menar ”att den frågan med kameror inte är alldeles enkel” sen skriver du att i dina ögon är den enkel. Vad har du för belägg och kunskap för att påstå detta.
Jag säger så här – att kameror kommer mera och flera och det är säkert bara en tidsfråga för personalen har precis som anhöriga ett mycket stort ansvar för den demens sjukes trygghet.

Nyhetsbrev

Veckans ibladningar