Margareta Larson vill slå vakt om berättandet. Foto: Håkan Jacobsson
Margareta Larson. 8Foto: Håkan Jacobsson

Sagohuset slår vakt om muntliga berättelser

När Margareta Larson öppnade Teater Sagohuset hade hon fokus på de närmaste åren – men i år firar den 30-årsjubileum och har blivit något av en institution.

Först som sist ska vi säga att hon drog igång Sagohuset tillsammans med Birthe Korsholm, som dock ganska snart flyttade till USA.
Deras sagohus föddes inte plötsligt.
– Vi hade något som hette Lunds teaterskola. Den var för vuxna, en förberedande scenskola.
Det var när ett studieförbund tog över verksamheten som Margareta Larson och Birthe Korsholm bestämde sig för att starta Sagohuset.
– Vår huvudsakliga inriktning var att förmedla gamla sagor och myter, att främja det muntliga berättandet, säger Margareta Larson.
Och från början var det vuxna de vände sig till. Men ganska snart kom barnen också in i bilden:
– Det muntliga berättandet är en oerhört viktig tradition att upprätthålla när det gäller barn.

Sedan dess har mängder av föreställningar satts upp i Sagohuset. I början fanns hela verksamheten i ett litet hus mot Revingegatan, men efter fem år uppfördes en åttkantiga scenbyggnad som nu finns där bakom.
Margareta är född i Uppsala, men flyttade till Lund som tioåring.
– Att jag skulle hålla på med teater hade jag bestämt mig för redan när jag gick i lekskolan. Jag tyckte det var så roligt – och det tycker jag fortfarande.
När hon till slut gjorde allvar av den drömmen var det av en slump. Hon hade rest till Aix-en-Provence i södra Frankrike.
– Jag åkte dit för att lära mig franska. Det var på ett institut för utlänningar; där var väldigt många engelsmän, så vi pratade mest engelska.
Hon tyckte helt enkelt att hon lärde sig för lite, så när hon fick se skylt som berättade att här fanns en teaterskola tog hon mod till sig och gick in:
– På min dåliga franska förklarade jag att jag var väldigt intresserad av att gå där.
Hon framförde dessutom argumentet att eftersom hon förstod så lite franska borde hon slippa undan med halva kursavgiften, eftersom hon inte skulle kunna tillgodogöra sig allt.
– De svarade att jag kunde få gå för halva avgiften om jag hela tiden blundade med ena ögat också …
Hon gick skolan och kom till Lund studentrevoltens år 1968. Hon började på Lilla teatern.

– Det första vi fick höra var: ”Ni som har kommit hit för att spela Fröken Julie kan gå någon annanstans, för här ska teater vara ett tveeggat svärd i folkets tjänst”.
– Det var otroligt spännande – tala om experimentell teater! Formen fick underordna sig budskapet – budskapet var det viktiga.
– Vi skulle inte ha regissör, inte scenograf – vi skulle göra allt själva, alla skulle göra allt.
– Det var otroligt lärorikt. Det var ingen som var passiv, alla var våldsamt engagerade i vad vi skulle göra.
Hon minns hur Lund var fullt av den här sortens engagemang.

Efter tio år på universitetet började hon arbeta professionellt med teater, var en tid på Teater 23 i Malmö innan hon började på Lunds teaterskola. Som alltså ledde till idén med Sagohuset.
– I dag använder man ofta saga för att beteckna en berättelse för barn – när det egentligen står för något som berättas, något som sägs.
Sagohuset vill slå vakt om det muntliga berättandet. Myter och gamla folksagor är ett bra utgångsmaterial – i många fall är det berättelser som visat sig hålla i hundratals, till och med tusentals, år.

Nya tider gjorde att det muntliga berättandet kom i andra hand, och det var för att inte en kulturskatt skulle gå förlorad som bröderna Grimm och andra på sin tid sökte upp berättare för att lyssna på och teckna ner deras sagor.
Men mycket hann ändå gå förlorat.
Margareta minns den första uppsättningen Sagohuset gjorde: Guldfågeln, som finns både hos bröderna Grimm och i en norsk uppteckning.

Antalet anställda varierar, beroende på vilka produktioner man gör. Just nu har Sagohuset 20-tal personer på lönelistan.
Den mesta handlar om uppsökande verksamhet, mest i Skåne, men även längre bort.
30-årsjubileum, alltså, men något 30-årigt perspektiv har Sagohuset aldrig kunnat ha. Det håller till på parkmark, bygglovet är alltid tillfälligt och behöver förnyas då och då.
Det gör att det känns osäkert att ge scenbyggnaden den behövliga renoveringen – den kanske inte får vara kvar så länge.
– Nu har vi fått tre år till, varav ett halvt har gått.
Margareta har länge närt en förhoppning om att kunna flytta verksamheten till Observatoriet i Stadsparken.

Då kanske scenbyggnaden skulle kunna flytta till Ljungby och göra tjänst vid den årliga berättarfestivalen där, funderar Margareta Larson.
Hon var med på den allra första 1990.
– Det var den roligaste festival jag varit med om.
Margareta Larson är övertygad om att ens inre värld blir större av berättelser, att man växer inombords:
– Det ger redskap att tolka den yttre värld vi lever i.