Ensamheten: den andra cancern

Det finns något som dödar i samma utsträckning som rökning, men som sällan framhålls som det folkhälsohot det är: ensamhet. Svenskar är mer ensamma än folk i andra länder: med fyra av tio ensamhushåll har vi internationellt rekord. Bland folk över 60 är det två av tre som är ensamma.
Forskaren Peter Strang vid Karolinska institutet har tittat på ensamhet som folkhälsoproblem. En metastudie, där ett stort antal studier om samma sak har slagits ihop, visar att det är samma förhöjda risk för hjärt- och kärlsjukdomar om man är ofrivilligt ensam som om man röker 15 cigaretter om dagen.
I en artikel i Dagens Nyheter tar de upp hjärtskärande exempel, som 55-årige Daniel, som var så ensam att ingen märkte att han dött förrän hans kropp hittades två år senare.
Problemet är också stort bland utlandsfödda: vissa kommer aldrig in i samhället och deras anhöriga finns inte i närheten. De kan dö utan att man ens kan hitta familj att underrätta: kanske finns de i en krigszon där folkbokföringen inte fungerar.
Vi håller fast vid en envis övertygelse om att äldre och sjuka helst av allt vill och bör bo ensamma kvar hemma. Skulle man på samma sätt hänvisa folk till en miljö som man visste ger cancer om det berodde på något externt, som asbest i byggmaterial? Sannolikt inte. Ändå är det bevisat att män som är ofrivilligt ensamma oftare dör av hudcancer än de med mänsklig kontakt. Forskaren påpekar också att ofrivilligt ensamma drabbas av direkt, fysisk smärta, som en gång i tiden varit evolutionärt fördelaktig för att man ska hålla sig till flocken.
Vi klappar oss själva på axeln över att vi hänvisar folk till att bokstavligt talat ha ont i hjärtat av ensamhet. Det är ovärdigt en organism som kallar sig ”samhället”. Att ofrivillig ensamhet skadar borde i mycket högre grad spela in i hur vi bor, hur vi behandlar våra äldre och hur vi behandlar sjukdomar.