In­gen oro inom Cen­tern över opi­ni­ons­ned­gången

An­nie Lööf var ”för­band” (som hon själv sa) åt de öv­riga ta­la­rna på den kon­fe­rens som flera C-dis­trikt i syd­öst­ra Sve­ri­ge håller i Älm­hult. Av re­ak­tionerna att döma var hon snarare hu­vud­at­trak­tionen.
Hon kun­de inte gå mån­ga steg utan att bli om­kra­mad el­ler upp­muntrande till­ropad ef­ter ta­let på väg till lunchen, och själv var hon in­tres­serad av al­las kom­men­tarer och frå­gor. Hade hon inte haft med­ar­be­ta­re som höll ti­den åt sig hade hon sä­kert missat flyget till­ba­ka till Stock­holm.
Nå­gon ner­vo­si­tet över ett par opinionsmätningar som pekat på en ned­gång i opi­ni­ons­stödet gav hon inte in­tryck av.
För ett år se­dan jublade jag över ”all time high” i No­vus mä­tning – 8,6 pro­cent – på­minde hon om. Nu har vi vant oss vid siff­ror över elva-tolv pro­cent och kan ryn­ka på nä­san om vi minskar till drygt tio. Det är ändå mycket bättre än i valet.
Att hon fort­farande i Dagens Nyheters mä­tning är den po­pu­läraste par­ti­le­da­ren är så klart ro­ligt, men själv tar hon inte det på så stort all­var. Att hon är den enda kvinn­liga stats­mi­nis­ter­kan­di­daten ryc­ker hon mest på axlarna åt. Det är inte ”ti­tlar” som hon job­bar för – även om hon själv­fal­let skul­le ta upp­draget om va­let skul­le gå så bra.
Det är långt till va­let, och det var för att peppa det dryga hund­ra­talet lo­kala po­li­ti­ker som hon var i Älm­hult. In­teg­ra­tion, lands­bygd, trygg­het och mil­jö är fyra nyc­kel­om­rå­den för C in­för va­let. Det är bara då procenten är viktiga.
Yng­ve Su­nes­son