Hans Bengtsson blev 67 år gammal. Arkiv: Håkan Jacobsson

Humorn var en ledstjärna

Som tidigare meddelats har Hans Bengtsson, tidigare chef för Skånska Dagbladets nöjesavdelning, avlidit i en ålder av 67 år.
Det är nu nästan exakt åtta år sedan som jag, nöjesredaktören Hans Bengtsson och flera andra lämnade våra fasta anställningar på Skånskan för att i stället börja frilansa.
I både Bengtssons och mitt fall så innebar det fortsatt skrivande i den tidning där vi tillbringat så många år som arbetskamrater. Den dagliga kontakten ersattes med en tidvis tät mejl- och telefonkontakt. Vi såg också till att träffas på lokal. Ofta i sällskap med ytterligare någon eller några av våra tidigare jobbkollegor.

Det var en återkommande rutin av det där slaget som ger ett slags stadga i frilanstillvaron. Samtalen blev alltid starkt präglade av Bengtssons (han kallades nästan aldrig något annat) förmåga att driva ett samtal i oväntade riktningar och ofta med humorn som en ledstjärna. Det var alltid högt i tak och inget ämne var för lågt för att inte kunna passa in i de fascinerande samtal som utspann sig när han var med.
Det är med djupaste sorg jag nu inser att jag träffat honom för sista gången och att det senaste mejlet han sände också blev det sista.

Nämnas skall också något om författaren Bengtsson. Han skrev flera böcker, Det hade du ingen aning om, Det hade du heller ingen aning om, I lust och nöd — om äktenskapets alla faser och fasor och Allt du inte behöver veta.
Samtliga präglade av hans speciella associations- och kombinationsförmåga. Udda kunskaper om de märkligaste ting och händelser formulerades på ett skarpsinnigt vis till underhållande, fyndiga och finessrika texter.
Det samma kan sägas om Aldrig i livet — En liten kul bok om döden, som utkom 2012. I slutet av boken citeras Per Olov Enquists ord ”Vi ska alla dö en dag. Men alla andra dagar ska vi leva.”
Det är ord att bära med sig.

Jag kommer att tänka på en dikt vi båda kunde utantill. Den är kort och skriven av Salvatore Quasimodo: ”Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle – och plötsligt är det afton”.
Det hände ibland att någon av oss reciterade den, men vi log samtidigt samfällt åt livets kärva villkor.
Om det är något jag lärt mig av Bengtsson så är det att det största allvar kan vara förenligt med ett leende eller ett befriande skratt.
Men just i skrivande stund kan jag hålla mig för skratt. Jag kommer emellertid aldrig att glömma de otaliga glada och uppsluppna ögonblick som vi delade.