Jonas Sjö­stedt är inte far­lig

När Jonas Sjö­stedt (V) i SVT-Ak­tu­ellt fick frå­gan om han nå­gon­sin har krän­kt en kvin­na svarade han nej. Nej, det hade han inte gjort, men han kände trots det att han var med­skyl­dig. Han hade, trodde han, av­stått från att rea­gera när an­dra män be­tedde sig svin­ak­tigt.

Metoo-rö­rel­sen har även fått mig att fun­dera. Jag kan inte hel­ler på­minna mig att jag har tra­kas­serat el­ler krän­kt nå­gon kvin­na, men jag vågar inte vara lika tvär­sä­ker som Jonas Sjö­stedt. Och ju läng­re bak­åt i ti­den jag gräver, des­to osä­krare blir jag. Trots allt, tiderna har för­ändrats och där­med sam­häl­lets och mina egna normer. Guskelov.

Den senaste tidens de­batt har känts som ett slags re­nings­bad. Ett myc­ket väl­kom­met re­nings­bad. Det finns up­pen­bar­li­gen ett om­fattande för­tryck av kvin­nor. Det finns i alla mil­jöer och inte ens kvin­nor med myc­ket makt kan vara sä­kra på att und­komma taf­san­de fin­grar.

Det finns en del som ond­gör sig över att en­skilda hängs ut, att skam­på­len har fått en på­nytt­fö­del­se. Jag håller med. Jag för­står verk­li­gen sen­sa­tions­vär­det när en av landets näst in­till cer­ti­fierade mys­far­bröder av­slöjas som en ömk­lig kvinnoförnedrare. Sam­ti­digt känns det pri­mi­tivt att an­kla­gel­serna fram­fö­rs på löp­se­dlarna och inte i en dom­stols­lo­kal.

På sam­ma sätt känns det lite kne­pigt att stort och smått blandas i flod­vågen med be­rät­tel­ser. Risken finns att de rik­tigt all­var­liga över­greppen, de brotts­liga hand­lingarna, drunknar och för­svinner bland alla vitt­nes­mål om obe­hag­liga blickar och oväl­kom­met flirt­an­de.

Sam­ti­digt il­lu­strerar om­fattningen att det hand­lar om ett struk­tu­rellt pro­blem, att det inte är en slump att det i hu­vud­sak är flic­kor och kvin­nor som drabbas.

För att kun­na göra nå­got åt ett sam­hälls­pro­blem måste vi pra­ta om det. Drabbade måste kliva fram och an­sva­riga po­li­ti­ker och an­dra måste be­kräfta att de för­står all­varet. Där­för är Metoo-rö­rel­sen vik­tig.

Det finns emel­ler­tid en risk att an­sva­riga po­li­ti­kers re­ak­tion och re­to­rik sna­ra­re för­stär­ker oron än lugnar. Det är lätt att be­gripa kraven på hårdare tag. En förs­ta för­ut­sättning för att vinna män­ni­skors för­troende är att be­kräfta de­ras verk­lig­hets­upp­fatt­ning. Och mån­ga upp­fattar att verk­lig­heten är otrygg. Näs­tan var tred­je kvin­na är en­ligt Brotts­fö­re­byg­gan­de rådet rädd för att röra sig ute i det egna bo­stads­om­rå­det. Or­sakerna är för­stås flera, som tra­kas­se­rier, skjut­ningar och an­nat våld.

Sta­ti­stik som vi­sar att brotts­lig­heten to­talt sett inte ökar lugnar knap­past. Det krävs kon­kreta åt­gärder. Ja, jag håller med om kravet på hårdare tag mot brotts­lig­het och brotts­lingar. Det be­hövs fler po­liser och fram­för allt po­liser med re­surser att ta itu med de kri­mi­nella gängen.

Men. Det gäller att und­vika en re­to­rik som bryter ner den til­lit och det för­troende som be­hövs för att sam­häl­let ska fun­gera. När kri­mi­na­li­tet på ett själv­klart sätt för­knippas med in­vand­ra­re el­ler män, då är det inte bara fel och för­doms­fullt, det ris­kerar även att öka otrygg­heten.

Det är vik­tigt att syn­lig­göra sam­hälls­pro­blem, men vi måste akta oss för är att skuld­be­lägga män­ni­skor kol­lek­tivt.

Kort sagt, jag tror inte nå­gon kvin­na be­höver vara rädd för Jonas Sjö­stedt bara för att han är en man.

Lars Stjern­kvist