Visst kan kvin­nor lika gär­na satsa på för­ny­bart

Kvin­nor är inte fö­re­ta­ga­re i lika stor ut­sträckning som män. Det har na­tur­ligt­vis his­to­riska or­saker men kan ock­så bero på för­domar.
Van­ja Wallemyr är egen­fö­re­ta­ga­re på lands­bygden i Ska­ra­borg och dri­ver sam­ti­digt ett jord­bruk till­sam­mans med sin man och sin svå­ger.
För tio år se­dan bil­dade hon ko­ope­ra­tivet Qvinnovindar som ar­betar med vind­kraft och vänder sig till kvin­nor. Or­saken var att hon är in­tres­serad av för­ny­el­se­bar ener­gi men var of­tast en­sam kvin­na i de sam­man­hangen. Ge­nom ko­ope­ra­tivet ville hon ge kvin­nor bätt­re möj­lig­heter att be­driva verk­sam­het inom sek­torn för­ny­bar ener­gi, sär­skilt vind­kraft.
Det har lyc­kats så bra att hon nu fått ett in­ter­na­tio­nellt pris för kvin­nor som ut­vecklar lands­bygden. Hon är den förs­ta svens­kan som fått priset, som delas ut av WWSF (Wom­en’s World Sum­mit Foundation).
I ko­ope­ra­tivet Qvinnovindar finns nu to­talt 80 med­lemmar som har in­ve­sterat tolv mil­joner till­sam­mans. Det har na­tur­ligt­vis haft po­si­tiv ef­fekt för både de del­tagande kvin­norna och lands­bygden där de verkar.
Där­för är det inte olo­giskt att Wallemyr blir pris­be­lönt.
En än bätt­re be­lö­ning vore för­stås fler ef­ter­föl­ja­re, kvin­nor som vågar satsa på små­ska­lig för­ny­bar ener­gi. Ge­nom priset kan hen­nes och fö­re­ningens verk­sam­het bli mer känd och där­med få fler ef­ter­föl­ja­re.
Kan­ske är ock­så den ko­ope­ra­tiva fö­re­tags­formen en för­del för kvin­nor som vill satsa på nå­got nytt.
Yng­ve Su­nes­son