Me too, Westminsterupplagan

Ibland används liknelsen att något behövs som en fisk behöver en cykel. Ungefär så mycket behöver Teresa May en eller flera sexskandaler mitt i brexit-processen och i arbetet med att leda ett djupt splittrat parti.
Metoo-kampanjen riktar ljuset mot Westminster och det brittiska parlamentet, där en sexualiserad och sexistisk arbetsmiljö har varit norm så länge folk kan minnas. Parlamentariker har kunnat uppföra sig illa och vara säkra på att ingen förde det vidare, antingen för att det fanns en tyst överenskommelse mellan likasinnade, eller för att anställda är rädda att förlora jobben.
Som vanligt blir det ett problem med att få folk att berätta, eftersom jobb i Westminster är så åtråvärda att det nästan går att få anställda att stå ut med vad som helst.

Det är inte begränsat till ett maktspel mellan anställd och chef: en av de första kvinnliga parlamentarikerna berättar hur deras manliga kollegor formade händerna som bröst i luften varje gång de reste sig och talade i kammaren, eller skrattade. Någonstans mellan ren barnslighet och klassisk härskarteknik. Och som vanligt drabbar det även män: inte alla väljer att trakassera kvinnliga anställda, manliga har också råkat illa ut, enligt sammanställningen nästan lika ofta som kvinnor.

Teresa May har sagt att de som betett sig illa ska sparkas: ett löfte som hon kan få ångra.
En lista på 21 sittande eller före detta ministrar som har betett sig olämpligt har läckt ut till kvällstidningen The Sun, känd för skandalrubriker. Teresa May har lovat att alla ministrar som betett sig illa ska få sparken. Så nu är frågan var gränsen går? Vid ”tafsade på journalist i en taxi”, vid ”betalat prostituerade för märkliga sexhandlingar” eller rent av ”blev filmad när tre män kissade på honom”? Om hon sparkar en liten del av de på listan blir det fortfarande ett stor regeringsskandal.

May får försöka reda ut denna pinsamma röra, samtidigt som hon förhandlar med Bryssel om brexit. Brittiska kvällstidningar firar: senast i raden är nyheten om att försvarsministern har gjort fysiska närmanden mot journalisten Julia Hartley-Brewer, under berusning.
Men Hartley-Brewer drar i nödbromsen och skriver i ett uttalande att det är ett problem att den harmlösa incidenten, som inte orsakade någon upprördhet, fått så stora proportioner att det riskerar att ta uppmärksamheten från allvarliga, grova sexövergrepp. Risken är, om mindre fadäser nämns i samma andetag som våldtäkt och systematiska trakasserier, att begreppet urvattnas.
Det är roligt och tacksamt läsarmässigt att göra narr av en politiker, men förhoppningsvis drar fler i nödbromsen om de själv inte anser att de är utsatta.

Det har skyllts på alkoholkulturen: det finns åtta barer i Westminster som är öppna så länge som det finns parlamentariker på plats. Att Westminster skildras som ett slags lekhage för berusade parlamentariker skapar inget förtroende.
Att verka löjlig är inte ett lika stort problem som att verka som en sexförbrytare. Men det är ett stort problem för May, eftersom hennes kabinett och hennes underlydande redan trampat i klaveret för ofta sedan hon tillträdde.