Trenden går mot en mer individuellt präglad begravningsakt, tänkt att spegla den dödes personlighet. Bilden är tagen vid skådespelaren Janne ”Loffe” Carlssons begravning i Stockholm i september.Foto: Fredrik Sandberg/TT
Även om begravningssederna förändras, är sorgen efter en avliden anhörig eller vän universell och tidlös.Foto: AP Photo/John Locher

Sättet vi tar farväl på har förändrats

På lördag är det alla helgons dag. Det är då många hedrar minnet av döda anhöriga genom att smycka deras gravar. Men hur tar vi egentligen hand om våra nyss bortgångna familjemedlemmar och släktingar? Har begravningssederna ändrats på senare år och i så fall hur?

I månadsskiftet oktober-november är döden i fokus. Först inträffar den ursprungligen irländska högtiden Halloween (allhelgonaafton) 31 oktober. Därefter kommer allhelgonadagen 1 november och sedan alla helgons dag, som i år firas 4 november. Alla har de kopplingar till döden.
Halloween tros ha rötterna i förkristna keltiska skördefester och har kommit till Sverige närmast från USA, så sent som på 1990-talet. Firandet, som initialt var ämnat att mota bort onda andar, har förändrats med åren; numera förknippas det främst med skräckinjagande utsmyckningar, maskeradfester, pumpalyktor och utklädda barn som går runt och tigger godis.

Allhelgonadagen är alltid 1 november, som i de flesta andra länder, medan alla helgons dag (som är en röd dag i almanackan) infaller lördagen mellan 31 oktober och 6 november. Alla helgons dag, som ingått i det svenska kyrkoåret sedan medeltiden, firas till martyrers och helgons ära. Det är den dagen många numera tänder ljus och smyckar sina döda släktingars gravar.
Men hur är det med själva begravningen? Har former och seder ändrats under senare år?
Enligt svensk lagstiftning ska, så långt det är möjligt, den avlidnes önskan följas när det gäller utformningen av begravningen. Sedan kyrkan och staten vid millennieskiftet gick skilda vägar, har en utveckling mot individuella val tagit fart och fokus mer och mer lagts på den döde, hur hens liv såg ut och hur hen var som person.

Malin Olsson på Laholms begravningsbyrå menar att man bör se det som en ceremoni snarare än en begravning.
– Det är den sista festen en person har och den ska ju spegla den avlidne, säger hon.
Många har gått ur kyrkan och väljer då en annan plats för begravningsceremonin, till exempel stranden eller trädgården.
– En gång hade vi den i ett uterum som den döde själv byggt och trivts i. De anhöriga sa ’hade pappa själv fått bestämma, hade vi gjort det i uterummet’, säger Malin Olsson.
– Och det gick jättebra. Vi satt i en ring med kistan i mitten.

Ett annat sätt att spegla personligheten är i valet av kista. I dag är det till exempel inte ovanligt med en färgglad sådan.
– En HBK-supporter vill kanske ha en blå och en halmian en röd kista, säger Joacim Frick på Veinge begravningsbyrå.
Malin Olsson vittnar om samma trend:
– Vår blå kista har varit populär, bland annat till dem som varit på sjön.
Men den starkaste trenden är ljusa – oftast helt vita – kistor.
– Man försöker göra det lite lättsammare. Vi ljusar ju gärna upp våra hem numera och kistan är som en möbel. De anhöriga resonerar att ’det hade mamma tyckt om, hon ville ha allting i vitt’, säger Malin Olsson.
– Fler och fler väljer ljusa färger överhuvudtaget, även på begravningsklädseln.

Under själva ceremonin spelas det alltmer musik från cd eller nättjänsten Spotify, även om de flesta fortfarande vill ha orgelmusik och kanske en solist i kyrkan. Musikvalet beskriver numera gärna den avlidne, hens musiksmak eller intressen.
Många anhöriga vill ha ett fotografi på den avlidne i såväl programblad som vid kistan. Också musikinstrument och dylika föremål förekommer som rekvisita.
Förutom blommor läggs vid avskedet numera allt möjligt på kistan.
– Där kan hamna vad som helst, säger Joacim Frick.
Barnteckningar är ett givet inslag men också kortlekar, golfbollar och leksaksbilar, berättar han. Malin Olsson vittnar om korsordsböcker, dagböcker, vinflaskor och träningskläder som begravts tillsammans med sina forna ägare.
– Häromdagen var det en som fick med sig ett radband, säger hon.

– Vid kremation får det inte finnas glas eller batterier med, men vid en jordbegravning finns inga restriktioner.
Sedan många år tillbaka kremeras de flesta döda i Sverige. Akt med urna har blivit vanligare, berättar Joacim Frick.
– Då sker urnsättning direkt, i samband med akten.
Men åtskilliga anhöriga vill sprida askan efter den avlidne i stället för att gravsätta den.
– De flesta önskningarna gäller havet, men det kan också vara i skogen eller en annan – mer personlig – plats. Ibland säger länsstyrelsen ja, ibland inte, säger Joacim Frick.
– Vi har för övrigt fortfarande en hel del jordbegravningar. Här på landet håller man lite fast i gamla traditioner.

Det har länge varit vanligt att, i stället för blommor, ge en gåva till någon fond. Ett annat, relativt nytt, sätt att hedra minnet av den döde är att ”tända ett ljus” på begravningsbyråns hemsida i anslutning till den digitala dödsannonsen. Där kan man skriva några rader som en hälsning; en del författar till och med långa berättelser om resor eller annat de gjort tillsammans, berättar Malin Olsson.
En del efterlevande söker ett mer beständigt, påtagligt minne. I många länder sparar man aska från avlidna i vackra smycken men den möjligheten finns inte i Sverige med rådande lagstiftning. I stället kan man numera låta skapa smycken eller minneskristaller med äkta DNA från den döde, en möjlighet som finns fram tills kremering eller gravsättning sker.
De senaste åren har bjudit på mycket nyheter – många gånger med utnyttjande av ny teknik – i begravningsbranschen, i Sverige och övriga världen.
– Det kommer nya trender hela tiden, avslutar Malin Olsson.