Här vilar Inga-Mona Möller på kyrkogården i Hässleholm. En viktig plats för Lotta och hela hennes familj.
– Vi vill tacka ASIH för en enorm hjälp och ett stöd dag som natt, säger Lotta Svensson.
Mamma och mormor Inga-Mona är saknad.
– Jag förstår fortfarande inte att mormor inte finns bland oss längre, säger Victoria Svensson

”Det var ett starkt och speciellt stöd”

Lotta och Victoria Svensson, Hässleholm: – Vad skulle vi ha gjort utan ASIH? De fanns hos oss natt som dag och de var där när mamma gick bort på Högalidshemmet förra sommaren.

Mamma och mormor Inga-Mona Möller led av Kol. Hon hade varit svårt sjuk länge och julen 2014 blev allt värre. Först blev det Lyckåsa i Bjärnum och sedan vidare till Högalid i Hässleholm och efter detta kunde hon inte återvända hem igen.
– Vi var där allihop när mormor gick bort. Jag visste inte och förstår fortfarande inte att hon inte finns här bland oss längre, berättar barnbarnet Victoria Svensson.

– När mamma kom till Högalid i början av förra året så kändes det som om mycket blev bättre. ASIH stöttade oss i både besök som telefonkontakt. Både vi och hon fick en hjälp som är svår att förklara. Det var ett starkt och speciellt stöd där man kunde ventilera och prata om alla tänkbara känslor, berättar dottern Lotta Svensson.
ASIH började besöka Inga-Mona Möller på Lyckåsa i början av 2016. Familjen Svensson kände en stark oro med anledning av det andningsproblem som skapade ångest och en längtan efter döden.
– Jag glömmer aldrig när ASIH tog med en portabel syrgaskoncentrator som ökade hennes livskvalitet. Det gav henne en möjlighet att må bättre. De såg till att hon fick mediciner som skapade ett skönt lugn, berättar Lotta.
Onsdagen den 20 juli 2016 vände allt. Hela familjen kom dit och var hos Inga-Mona när det mesta förändrades och blev sämre och sämre.

– Hon ville ha oss alla där. Jag frågade mormor om hon kunde höra min röst. Hon blundade hela tiden men tryckte sin hand om min, berättar Victoria.
– Hon sa farväl på sitt sätt. Hon fick en kram och sedan försvann hon iväg. Alla var där. ASIH och dessutom de duktiga sköterskorna på Högalid, säger Lotta.
I början av det här året fick familjen Svensson ett brev från ASIH och Leva livet-gruppen. Det handlade om att få vara en del av detta under fyra onsdagar. Man kunde komma hit bara för att lyssna en stund. Eller kanske för att berätta om sina egna känslor, minnen och tankar som närstående.

– Jag hade aldrig hört talas om detta tidigare. Jag blev nyfiken och funderade såklart hur det skulle kännas att prata om min mammas död inför en massa andra människor. Att få sitta och lyssna vid sidan om andra som varit med om detsamma, berättar Lotta.
– Det blev en väldigt sammansvetsad och speciell grupp. Både kuratorn Eva Jönsson och sjuksköterskan Ann-Mari Bergström stöttade och såg till att detta var ett annorlunda minne för livet. Jag var yngst av alla med mina tjugotre år och det var väldigt intressant att få höra vad andra personer tänkte och funderade på, säger Victoria.

– Det blev en minst sagt sammansvetsat och oförglömligt sällskap i våras. Det var en skön känsla att kunna ventilera med människor som varit med om detsamma. Att få höra mina egna tankar från andra, berättar Lotta.
Om ett par veckor är det dags för höstens Leva livet-grupp på ASIH i Hässleholm.
– Det finns inga dumma frågor. Tvärtom så blev det en bra stund att kunna berätta om sina känslor, att tänka på mamma och kunna berätta om henne för folk jag aldrig hade träffat tidigare. Att få skratta och gråta tillsammans, säger Lotta.

Läs mer:

Dagens fråga

Har du tagit in och klätt julgranen?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar