Kärleken och döden håller det gudomliga samman

Litteratur/recension

Kristian Lundbergs litterära verk väjer aldrig för det svåraste i en människas liv. I prosa och poesi gestaltar han om och om igen människans existens när den är som mest utsatt för ifrågasättanden. Även i hans nya diktsamling Låt oss förvandlas skriver han från denna position: en röst som i varsamma ordalag försöker greppa livets förgänglighet, osäkerheten inför alla våra viktigaste relationer, ja själva bandet mellan det inre väsendets ensamhet och längtan efter att uppgå i ett större system.

I Lundbergs poesi består det stora systemet av det gudomliga. Kärleken och döden är de två principer som håller det samman. Ibland trasar de sönder den enskilda människan, ibland lappar de samman henne.

Skrivandet skänker tröst. Det är en nåd. Och kanske är det därför som Lundbergs poesi påminner mig om psalmverser. Som i raderna:

”ja, dessa varelser hemsöks varje natt av en och samma dröm

en dröm om att en enda gång få bli vidrörd av en mänsklig hand

som du rörde vid mig, en och samma dröm delar vi alla

en hand, en kropp, ett ögonblick som djupnar,

blir till en stor öppen port,

vi är alla i denna natt,

en och samma människa”

I dikten finns även en längtan efter det allmängiltiga, det universella. För om vi alla är lika kan de egna sorgerna uppgå i en Weltschmerz – i betydelsen världssmärta och inte livsleda – ett skikt i vårt vara som varken går att parerar eller ignorera.

Titeln Låt oss förvandlas knyter an till idén om det allmänmänskliga i smärtan. Det lilla ordet ”oss” signalerar samhörighet i vår underkastelse. Lundbergs diktsamling handlar om att överlämna sig. Orden ”Låt det / ske nu” läser jag som en bön, en önskan om att slippa styra det här livet som alls inte går att styra.

Dikten blir på så vis en kraftfull appell mot individualismens krav på självkontroll och egenmakt, men vittnar även om en förtvivlan så stark att den bara kan lösas i ett totalt överlämnande åt en annan kraft.

Det här är dikt som stannar i smärtan, ja, till och med frammanar den. De döda befolkar dikten, som Lundberg skriver. De bildar ett eget dovt tonläge. Efter att ha genomlevt vissa erfarenheter är det inte längre möjligt att skaka av sig bekymren, skärpa sig eller gå vidare. Lundberg skriver: ”ingenting är längre enkelt, / allt det enkla är just nu ett stort stort ingenting som bryter / sig in i dig när du sover”.

Trösten finns i tanken att människan är helig. Hennes ansikte ska lysa över oss, precis som Guds ansikte i den protestantiska trosbekännelsen. Men det gudomliga förläggs i Lundbergs dikt till bandet mellan människor, i det som gör oss mänskliga. I längtan efter överlämnande, efter att bli förvandlad.

Kan man stanna upp och kalibrera sin uppmärksamhet mot en sådan önskan, så kan man också lyssna till Lundbergs poesis tonläge. Hans dikt befinner sig utanför samtidens rasande tempo. En läsare som söker snabba kickar i en materiell värld kommer därför bli mycket besviken. Men för den som inte ryggar för de många religiösa bilderna och ordvalen är det här en dikt som skänker tröst.