Flyktingpolitik i satir och litteratur

krönika

Komikergruppen Grotescos tredje säsong ”Grotescos sju underverk” inleddes på SVT 1 i början av november med den första fristående delen ”Flyktingkrisen – en musikal”. Det visade sig vara satir av det verkligt välproducerade slaget. Som alltid när det gäller Grotesco, förstås, men den här gången med ett oväntat djup. Det var länge sedan jag såg ett humorprogram som så väl lyckas förena ett underliggande allvar med stor och varierad komik. Verkligt vass satir, med andra ord, och osökt gick tankarna till Hasse och Tage när de var som bäst.

En musikal? Ja, Grotesco har faktiskt skapat en stil- och genremässigt varierad tonsättning av perioden juni-november 2015, då Sverige tog emot fler asylsökande än någonsin tidigare, bland annat till följd av det pågående kriget i Syrien. Till de skarpaste inslagen hör ett sångnummer där Henrik Dorsin i rollen som statsminister Löfven sjunger glatt om att vända kappan efter vinden. Men det finns även en briljant scen som framställer SD-ledaren Åkesson i Fantomen på Operans gestalt och hur denne lockar till sig statsministern.

Ja, vad var det egentligen som hände 2015? För ett par månader sedan läste jag Viktor Bankes bok Andrum (Norstedts förlag). En bok som har den talande undertiteln ”Om stölden av en flyktingkris och de bestulna”. Utmärkt läsning för den som vill friska upp minnet och komma ihåg hur det var före den stora kappvändningen.
Om Grotesco i sitt program även satiriserar den folkliga opinionens snabba svängningar, från humanitärt patos till krav på en mer restriktiv flyktingpolitik, så finns det statistiska uppgifter i Bankes bok som tydligt visar hur starkt opinionen krängde.

I Andrum får vi möta författaren själv i hans arbete med att i egenskap av advokat biträda asylsökande flyktingar. Genomgående har Viktor Banke en lugn och saklig ton i sitt berättande. Det är uppenbart att mötet med de enskilda individerna stärker hans idealistiska övertygelse. Där andra, till exempel många politiker, bara ser siffror, där ser han medmänniskor i nöd.
Banke konstaterar att det fram till 2014 fanns en bred samsyn när det gällde den svenska asylpolitiken, men att turbulens följde och att vi nu åter har ett slags konsensus.
Fast nu handlar det om att den restriktiva flyktingpolitiken har stöd av de tre största partierna, det vill säga S, M och SD, samt, inte att förglömma, MP och ”till viss del också av Liberalerna och Kristdemokraterna”.
Om den unge juristen Banke tidigare kände att han hade ett brett stöd i sitt arbete så upplever han numera att han befinner sig i opposition. Han har andra realiteter att förhålla sig till nu. Men han låter inte bitterheten ta överhanden och det är en styrka i hans framställning. Avslutningsvis lyfter han fram ett enskilt fall, Samuel, som fått uppehållstillstånd och därmed har en möjlig framtid i Sverige.

Jag kan verkligen rekommendera läsning av Viktor Bankes bok som också påvisar den grymma ironin i hur ordet ”andrum” i Löfvens retorik förvandlades från att gälla människor på flykt till att handla om Sverige och svenskarna.