Subventionerade trakasserier

Häromdagen pratade jag sextrakasserier och övergrepp inom klassisk musik och opera med hovsångerskan Anna Larsson. Jag trodde mig veta att det fanns ett antal ”fula gubbar” i den klassiska musikbranschen, som gärna omgav sig med vackra unga människor och ryktesvis gjorde en del av dessa till sina älskarinnor. Men det visade sig vara mycket värre än så, med systematiska trakasserier och lovande musikkarriärer som förstörs om man inte svarar ja på sexuella inviter.
Larsson berättade att det fann et varningssystem på plats, där man berättade för andra om vem man måste akta sig för, hur man gör för att slippa bli ensam på ett hotellrum med en förövare. Hennes egen sånglärare hade samma historier att berätta. Anledningen att det fått fortgå är att man accepterat detta som ett slags avskyvärt arbetsvillkor man måste stå ut med. Man har, enligt Larsson, tidigare bara fått acceptera att det är så det är i musikbranschen.

Berättelserna om dirigenter och konstnärliga ledare som lockar upp hoppfulla musiker på sitt hotellrum och kräver sexuella tjänster är till förvillelsen lika berättelserna från Harvey Weinsteins Hollywood.

Min första sånglärare lade någon gång en hand på diafragman, den mjuka delen under bröstbenet, för att visa vilka muskler man ska använda. Dessa ögonblick föregicks av ett antal kontroller: fick han göra så? Var jag med på varför det var lättare om han visade med handen? Var det OK om han började nu? Kontakten varade några sekunder och var lätt. Att han frågade så många gånger om det var i sin ordning visade att han var mån om att eleven skulle känna sig trygg med att det skedde på hens egna villkor.

De som försvarar sig mot anklagelser som sextrakasserier med ”Oj då, jag visste inte att någon kunde ta illa upp om jag …”. Jodå, nog visste de det. Det är skillnad på kroppskontakt och kroppskontakt. Ingen kunde missförstå motivationen bakom min sånglärares kroppskontakt.
De inom den klassiska musikvärlden som utnyttjat den sårbara situationen mellan mentor och elev lär ha vetat exakt vad de gjorde. Det är inte begränsat varken till den klassiska musikbranschen eller ens till musikbranschen: Anna Larsson påpekar att dansvärlden också borde hålla räfst- och rättarting med sig själv. Där lär könsfördelningen mellan de som utsätts vara ännu jämnare, om någon råkar tro att sextrakasserier är en ”kvinnofråga”

Många musikinstitutioner är subventionerade. Våra skattepengar bekostar sexövergrepp och en farlig arbetsmiljö. Den institution som får sin konstnärliga verksamhet bekostade av allmänna medel bör riskera att förlora dem i längden om man inte tacklar dessa problem kraftfullt och har ett system på plats som tillåter visselblåsande. Anmälningsvilligheten måste öka om man ska kunna komma tillrätta med problemet. För att det ska funka måste man veta att en enskild person i maktposition inte har möjlighet att avsluta din karriär eller ännu värre.
Operasångare och musiker är högt kvalificerade yrkesmänniskor med åratal av krävande utbildning bakom sig. De ska inte kunna behandlas som ett slags avgiftsfria sexarbetare.
Ingen är ett så stort geni att den ska få förstöra andra artisters liv för skattemedel.