Willy Olsson har levt med diabetes ända sedan han var riktigt liten. Foto: Håkan Jacobsson
Willy Olsson. Foto: Håkan Jacobsson

Han var ett sockerbarn

Willy Olsson var ett sockerbarn, som termen löd förr – nu är han 77 år och har levt med diabetes i hela sitt liv. På sina jobb har han berättat hur arbetskamraterna skulle göra om han fick problem.

Diabetes
Diabetes är folksjukdom med ungefär 400 000 drabbade bara i Sverige, nästan 400 miljoner i hela världen, och siffran ökar. Egentligen är det en grupp sjukdomar, med det gemensamt att mängden socker i blodet är förhöjt, vilket kan leda till svåra följdsjukdomar. Antingen producerar bukspottskörteln inte tillräckligt med hormonet insulin eller så kan cellerna inte ta upp det insulin som kroppen producerar. Insulinet behövs för att cellerna ska kunna tillgodogöra sig det socker – glukos – som finns i blodet.
Främst talar man om diabetes typ 1 och 2. I Sverige har ungefär 50 000 personer typ 1, 350 000 typ 2. Mottagligheten för diabetes är delvis ärftlig
Aktuell: Den 14 november är Internationella diabetesdagen, en officiell FN-dag.

Willy Olsson var bara elva månader gammal när han diagnosticerades med diabetes.
– Fast då kallades det ju sockersjuka, säger han.
Hans mor var uppmärksam på symptomen, eftersom hans två år äldre bror hade fått sjukdomen i samma ålder.
– Sedan fick min lillasyster det också, men inte min yngste bror.
Familjen bodde i Malmö, men när modern förstod att något var allvarligt fel med den äldre brodern var hon på besök hos en släkting i Stockholm. Hon sökte upp vården och diagnosen ställdes av en läkare som hon sedan höll kontakt med, via brev och telefon.
Det var till honom hon vände sig när andre sonen, det vill säga Willy, också började visa symptom.

Willy kan alltså inte säga något om hur det kändes att få diabetes – han vet inte av något annat.
Han växte upp med att ta insulinsprutor fyra gånger om dagen. Sprutorna var därtill lite kraftigare doningar än de som används numera. Willy visar på en dosa som han bara lägger mot armen för att få ett mått på sitt blodsocker.
– Då fanns det inga mätmetoder. Mamma doftade på urinen; på så vis märkte hon om vi hade högt eller lågt blodsocker. Det fungerade rätt bra.
– När det blev dags att börja skolan fick ju hon informera lärarna. Det gick ju rätt bra, eftersom vi hade samma lärare i alla ämnen.
Willy berättar att på den tiden – han är född 1940 – fanns det inga patientföreningar för diabetiker eller deras anhöriga.
– Min mamma tog kontakt med andra föräldrar – det blev ju mest mammorna – som träffades och pratade.

Bland annat såg de till att ordna julfester för barn med diabetes. Och så ordnade de en sommarkoloni.
Han minns det som skojiga veckor med engagerad personal:
– Då träffade man ju andra barn som hade diabetes. Och framför allt var det kanske viktigt för min mamma, som fick en möjlighet att vila upp sig.
När det gäller den allmänna livsföringen tycker inte Willy Olsson att han levde så annorlunda, eller var så begränsad när det gällde mat.
– Jag åt inte så annorlunda. Min mamma gjorde mat som det inte var så mycket socker i.
En diabetiker behöver helt enkelt hjälp att reglera blodsockernivån, med insulin. Ibland kan balansen slå över åt andra hållet, så att man behöver socker, snabbt.
– I skolan kunde jag få lågt blodsocker och då kunde jag inte koncentrera mig.

– Jag hade som regel godis med mig i fickan. Det fick jag ju smyga med i början, men så småningom lärde sig lärarna att jag var tvungen till det.
Men, berättar han, när han och hans storebror gick hem från skolan kunde det hända att någon av dem fick ett blodsockerfall och svårt med balansen. Då fick den ene stödja den andre – men det kunde vara svårt att få hjälp av personer de passerade, om de exempelvis bad om en sockerbit.
– Kanske de trodde att vi var fulla.
Efter realskolan började Willy på Kockums i Malmö, gick svetskurs och blev plåtslagare. Men han frös så av utomhusjobbet att han inte kunde fortsätta.
Hans far var garantimaskinist på varvet, vilket innebar att han följde med nyligen sjösatta fartyg den första tiden för att se så att allt fungerade som det skulle. Arbetet innebar kontakter med högsta ledningen; den referensen gjorde att Willys fick gå en ritkurs för fartygskonstruktörer.

Efter sju år på Kockums började han som produktionsledare på Findus i Bjuv. – – inte världens roligaste ställe att bo, tyckte han:
– Där hände aldrig någonting, men Findus var alltid bra på att hitta på saker för personalen.
Senare återvände han till Malmö för att arbeta på Icopal, Malmökrita och de sista åren före pensioneringen på Länsarbetsnämnden.
Han har alltså haft flera jobb, men minns ändå:
– Jag tror att jag har haft svårt att få vilket jobb som helst. Flera arbetsgivare har tvekat när jag berättat att jag har diabetes.
För det är inget han smugit med.
– På alla jobb jag har haft har jag sagt till mina chefer, att ”om det händer något ska ni gör så här”.

Allmänt sett tycker Willy att allmänheten vet för lite. Berättar om hur han en gång i en butik såg personer stod i en ring runt en man som låg på golvet, i tron att han var full. Men Willy förstod att det handlade om en diabetiker som behövde snabb hjälp.
Själv har han blivit hjälpt vid några tillfällen när blodsockret blivit för lågt.
– Och jag har lärt mig fungera även vid låga värden. Forskarna vet inte varför.
Men livet som diabetiker har blivit mycket enklare under de 76 år som han haft diabetes, säger Willy, som är övertygad om att det ganska snart kan bli ännu bättre.

Han är engagerad i Sydvästra Skånes diabetesförening, som vice ordförande och följer forskningen på området.
– Mitt önskemål är att man kan hitta en väg att få bukspottskörteln att komma igång igen. Det känns faktiskt som att man är en bra bit på väg.
Och så pratar han om nya hjälpmedel, som en insulinpump som själv känner av när det behövs insulin och hur mycket och sedan sprutar in det.
– Så behöver man inte hålla ordning på det själv.

Diabetes
Diabetes är folksjukdom med ungefär 400 000 drabbade bara i Sverige, nästan 400 miljoner i hela världen, och siffran ökar. Egentligen är det en grupp sjukdomar, med det gemensamt att mängden socker i blodet är förhöjt, vilket kan leda till svåra följdsjukdomar. Antingen producerar bukspottskörteln inte tillräckligt med hormonet insulin eller så kan cellerna inte ta upp det insulin som kroppen producerar. Insulinet behövs för att cellerna ska kunna tillgodogöra sig det socker – glukos – som finns i blodet.
Främst talar man om diabetes typ 1 och 2. I Sverige har ungefär 50 000 personer typ 1, 350 000 typ 2. Mottagligheten för diabetes är delvis ärftlig
Aktuell: Den 14 november är Internationella diabetesdagen, en officiell FN-dag.