Värna rätts­lä­ka­rens in­te­gri­tet

Rätts­lä­ka­re från Rätts­me­di­ci­nal­ver­ket varnar för att de ris­kerar sin tro­vär­dig­het ge­nom att del­ta i ål­ders­be­döm­ningar av en­sam­kom­man­de. I en de­batt­ar­ti­kel i Svenska Dagbladet me­nar de att me­toden för ål­ders­be­dömning inte vilar på god ve­ten­skap­lig grund.
De un­der­teck­nande, Tom­mie Olofs­son, Hå­kan Sand­ler, Anna Ybo och Ann-So­fie Ceciliason, po­äng­terar att det inte är nå­got för­sök att del­ta i den mi­gra­tions­po­li­tiska de­batten utan hand­lar om den ve­ten­skap­liga as­pekten av un­der­sök­ningarna. De an­ser att kon­trollerna ge­nom­fö­rs på ett sätt som hotar verkets in­te­gri­tet. I texten skriver de ock­så att flera rätts­lä­ka­re på Rätts­me­di­ci­nal­ver­ket i Upp­sa­la har slutat på grund av kraven på att de ska med­verka vid ål­ders­be­dömning.

Magnetkameraundersökning av knän fun­gerar en­ligt rätts­lä­karna inte som till­för­lit­lig me­tod för ål­ders­be­dömning. De påpekar att in­get an­nat land an­vänder sig av me­toden och me­nar att det finns goda skäl för det.
Slut­lig be­dömning av ål­der görs ge­nom en sam­man­vägning av re­sul­tat av tand­un­der­sökning samt magnetröntgenkameraundersökning av knä­leden. När två oli­ka un­der­sök­ningar ska sam­man­jämkas blir det stör­re fel­mar­gi­nal än vad som är rim­ligt. När den ena un­der­sökningen vi­sar att en vis­doms­tand el­ler en knä­led är fär­dig­ut­veck­lad, så håller man sig till det re­sul­tatet, oav­sett vad den an­dra, kom­plet­terande un­der­sökningen vi­sar. Man av­gör allt­så till den asyl­sö­kan­des nack­del om tvi­vel upp­står om per­sonen ska räknas som ett barn el­ler inte. Det borde vara tvärt­om.

Rätts­lä­ka­re får med jäm­na mel­lan­rum för­svara sina möj­lig­heter att göra sitt jobb på ett kor­rekt sätt. På grund av bristen på rätts­lä­ka­re har vän­te­tiderna för ob­duk­tion i Sve­ri­ge varit oac­cep­ta­belt långa un­der mån­ga år. Det hand­lar inte bara om att det är men­tal tor­tyr för an­hö­riga att vänta så länge på ob­duk­tions­re­sul­taten. Lång för­dröjning kan i värsta fall ge ett miss­visande re­sul­tat.
Fler och fler har sökt rätts­lä­kar­ut­bild­ningarna och det ser ut som om man kan kom­ma till­rät­ta med per­so­nal­bristen. Men så väl för­spänt har man det inte att man har råd att för­lora rätts­lä­ka­re som inte vill vara med om ett oetiskt för­farande. Vi kan inte för­vänta oss att rätts­lä­ka­re ska ris­kera sin tro­vär­dig­het ge­nom att bygga in ett sy­stem­fel i de­ras verk­sam­het. På sätt och vis tvingar man dem att ljuga när de får skriva un­der och intyga ål­ders­be­dömning.
Rätts­lä­ka­re är en yr­kes­kår som inte får kun­na miss­tänk­lig­göras på nå­got sätt, då hotas hela rätts­sy­stemet. Om man kan hän­visa till att en rätts­lä­ka­re skrivit un­der på ett do­ku­ment och intygat nå­got som inte kan intygas tro­vär­digt på det sättet, vad säger att man inte kommer att ifrå­ga­sätta rätts­lä­ka­rens kom­pe­tens i an­dra sam­man­hang, som att eta­blera huru­vi­da nå­gon mördats och inte dött en na­tur­lig död? Att nå­gon drunknat och inte blivit strypt?

I hetsen kring att kun­na avvisa så mån­ga unga män­ni­skor som möj­ligt har man in­vol­verat en yr­kes­kår vars in­te­gri­tet inte kan vara för­hand­lings­bar. Det är myc­ket oroande att rätts­lä­ka­re tvingas sluta på Rätts­me­di­ci­nal­ver­ket för att värna sin in­te­gri­tet och yr­kes­stolt­het. Hela sam­häl­let borde måna om just den här yr­kes­gruppens in­te­gri­tet.