Oro i Bonn och Berlin
Den här veckan har miljöministrarna kommit till Bonn för att försöka sy ihop avslutningen på klimatkonferensen, som ska driva på uppföljningen av Parisavtalet.
Den första veckans förhandlingar på tjänstemannanivå har inte gått lika smidigt som många hoppades. USA deltar men har inte ägnat sig åt att sätta käppar i hjulen. Det har övriga deltagare klarat själva.
Positivt är att de två enda länderna som inte tidigare anslutit sig, Nicaragua och Syrien, nu har meddelat att de också ska skriva under Parisavtalet. Därmed blir USA det enda landet i världen som står vid sidan av, om Trump fullföljer sitt beslut att begära utträde.
Eftersom såväl opinionen som de ekonomiska förutsättningarna motverkar mera kol och olja i USA:s energimix och istället driver på det förnybara betyder kanske inte Trumps politik så mycket på hemmaplan. Men den pådrivande roll som USA hade med Obama som president skulle behövas.
Även om alla länder ställt sig bakom Parisavtalet saknas tillräckligt ambitiösa åtgärder i de nationella planer som enligt avtalet ska redovisas och följas upp. Betydligt mer radikala minskningar av klimatutsläppen behövs i alla länder.
Det visas tydligt av att koldioxidutsläppen i år ökar igen efter tre år med i stort sett oförändrade utsläpp. Det trendbrott som många hoppades på verkar alltså inte ha skett. Det är främst i Kina och i några andra stora utvecklingsländer som utsläppen ökat, vilket pekar på den förändring som skett mellan Kyotoavtalet och Parisavtalet. Nu är det inte bara industriländerna som är stora utsläppsbovar. Därför måste också alla länder ta sitt ansvar.
Parallellt med FN-konferensen i Bonn förs regeringsförhandlingar i Berlin. Ska Angela Merkel kunna bilda en ny regering som tar klimatet på allvar och blir ett föredöme för andra länder i och utanför EU måste hon få med sig de andra partierna på ett tydligt mål om att fasa ut koleldningen i Tyskland. Kanske är förhandlingarna i Berlin lika viktiga som de i Bonn.