Afrikas utmaningar

Utvecklingen i Afrikas länder har tyvärr ofta inneburit ett steg fram och två tillbaka. Avkolonialiseringen efter andra världskriget gav hopp om att afrikanska länder skulle resa sig ut fattigdom med karismatiska ledare som Julius Nyerere, Samora Machel, Patrice Lumumba, Nelson Mandela och faktiskt även Robert Mugabe. I flera afrikanska länder – inspirerat av Tanzanias Julius Nyerere – skapades en egen samhällsmodell, ett upplyst envälde, som kunde vara en lösning på vägen fram mot demokrati eftersom det inte fanns någon demokratisk tradition, länderna hade konstlade gränser och inom sig rymde stora etniska och religiösa motsättningar. Men detta enhetsstyre visade sig övergå till renodlade diktaturer.

Afrika har i grunden goda förutsättningar för välstånd eftersom man sitter på en väsentlig del av jordens naturresurser i form av olja, guld, uran, diamanter etc. Stora områden är dessutom bördiga och väl ägnade åt livsmedelsproduktion vilket Kina upptäckt som köper in stora markområden.

I Afrika bor det idag ungefär 1.3 miljarder människor. I teorin är det fullt möjligt att utrota svält och fattigdom och skapa välfärdssamhällen. Men det kräver bättre fungerande statsbildningar och kompetentare ledare. I dag styrs alltför många afrikanska länder av despoter och korruptionen är utbredd.

De afrikanska länderna måste ta sin framtid i egna händer. Men övriga världen måste hjälpa till dels ekonomiskt men ännu mer genom kompetensöverföring för att utveckla industrin och jordbruket samt rättsväsen och demokratiska institutioner. Men det brådskar. Befolkningsökningen är förfärande snabb och invånarna beräknas fördubblas till 2050. Vad det leder till ser vi när fattiga människor drunknar i Medelhavet när de försöker ta sig till det redan överbefolkade Europa.

Att skapa en stabil och tillväxtbefrämjande utveckling i Afrika är vid sidan av klimatfrågan en av mänsklighetens största utmaningar.