Naket allvar i Timbuktus show

Jason ”Timbuktu” Diakités självbiografiska bok från förra året, En droppe midnatt, ligger till grund för den scenshow med samma namn som framförs på Slagthuset i Malmö. I likhet med boken fokuserar inte showen på artistkarriären som Timbuktu. Istället utforskas Jason Diakités bakgrund och släkthistoria.

Kärnan i föreställningen är precis som i boken kartläggningen av den egna identiteten. Jason Diaketé reflekterar tidigt över att han inte är riktigt lik mamman men inte heller riktigt lik pappan. Dessutom utsätts han återkommande för rasistiska påhopp och tillmälen under uppväxten.

Vi får veta mer om livet på bomullsplantagerna i den amerikanska södern och hur utstuderat inhumant slaveriet organsierades bland annat med medveten splittring av slavarnas familjer.

Från att ha uppfattat sig själv som halv, i bemärkelsen halvvit och halvsvart så kommer Jason Timbuktu Diaketé fram till att han istället har en dubbel identitet i positiv mening. Jag uppfattar hans efterforskningar kring släkten och resupplevelserna i USA som delar av ett slags läkningsprocess. Som barn blev han, som sagt, ofta mobbad för sin hudfärg, men som ung rappare i Lund började han istället se den som en tillgång.

Musikaliskt blir det en resa genom musikhistorien från tidigare epokers blues och jazz till dagens hiphop. Till exempel framförs Supreme Jubilees intensiva soulgospel ”It’ll all be over”, Junie Morrisons sofistikerat funkiga ”Super Spirit” och den spöklikt starka Billie Holiday-sången ”Strange fruit. Bandet Damn! skiftar genre galant och musikinslagen är av högsta klass. Dessutom gör Beldina lysande sånginsatser.

En droppe midnatt är ingen lättsam föreställning, om nu någon trodde det. Det vankas mindre av hiphop och mer av spoken word. Fina illustrativa animationer av David Giese bidrar till helheten.