Slarva inte bort erfarenheter

Opi­ni­ons­siff­rorna går upp och ner och par­ti­le­da­re kommer och går. Det enda som fö­re­faller be­stå är att Li­be­ralernas par­ti­le­da­re heter Jan Björk­lund. När han om­valdes i helgen var han re­dan med dagens mått mätt en ve­te­ran med tio år på posten.

I ett his­to­riskt per­spek­tiv är det inte sär­skilt im­po­nerande. Ber­til Oh­lin ledde sam­ma par­ti i 23 år, lika mån­ga som Tage Er­lan­der var So­ci­al­de­mo­kraternas par­ti­ord­fö­ran­de. Gun­nar Hed­lund (C) och Sven Linderot (VPK) satt näs­tan lika länge, 22 år. Iingen av des­sa är i när­heten av Alf Svens­sons svens­ka re­kord 31 år. Om Björ­lund över­lever som par­ti­le­da­re i yt­ter­ligare nå­gra år kommer han dock att slå Carl Bildts 13 år och bli re­kord­in­ne­ha­va­re i mo­dern tid.

Jag tyc­ker inte alls att det är kons­tigt att par­ti­le­da­re nu­me­ra inte sit­ter så länge. Tem­pot har skruvats upp och det är fullt be­grip­ligt att par­ti­le­da­rna inte orkar med stressen och pressen lika länge som förr. Det finns även de­mo­kra­tiska mo­tiv för en ro­ta­tion i maktens kor­ri­dorer.

Det märk­liga är att fullt friska fö­re­det­tingar som Carl Bildt, Gö­ran Persson, Maud Olofs­son och Gö­ran Hägg­lund, för att nu bara nämna nå­gra, har tillåtits trap­pa ner långt före den for­mella pen­sio­neringen. Sve­ri­ge borde inte ha råd med att låta er­farna, kom­pe­tenta per­soner kom­bi­nera pen­sio­närs­till­va­ro med di­ver­se kon­sult- och sty­rel­se­upp­drag.

Sär­skilt inte i en tid när alla fler tyc­ks ense om att vi i Sve­ri­ge måste ar­beta läng­re om vi ska klara av väl­färden och fram­för allt klara fi­nan­sieringen av pen­sions­sy­stemet.

För över hund­ra år se­dan be­stämdes att pen­sions­ål­dern skul­le vara 67 år. Då var me­del­livs­längden i vårt land knappt 60 år. I dag le­ver vi be­tyd­ligt läng­re, och börjar dess­utom för­värvs­ar­beta långt senare än för hund­ra år se­dan.

Vi ska allt­så un­der en allt kortare tid i ar­bets­livet hin­na läg­ga un­dan till­räck­ligt myc­ket pengar för att klara för­sörjningen un­der en allt läng­re tid som, för­hopp­nings­vis, glad och fri­sk pen­sio­när. Även om pro­duk­ti­vi­teten ökar blir det allt tuffare.

En­ligt upp­gift är re­ger­ingen nära en upp­gö­rel­se med stora del­ar av op­po­si­tionen om att höja pen­sions­ål­dern. Det är ut­märkt. Själv­klart måste åt­skil­ligt gö­ras för att mån­ga med usla vill­kor ska orka jobba till pen­sio­neringen, men då­liga ar­bets­mil­jöer kan rim­li­gen ald­rig vara ett al­i­bi för att miss­hus­hålla med kom­pe­tens och er­fa­ren­het.

Jan Björk­lund har som sagt varit med ett tag, och med er­fa­ren­het följer inte så säl­lan in­sikter och mod. Han om nå­gon vet att det är svårt att åstad­komma nå­got om man inte vågar ta kon­flikter och bryta möns­ter. Där­för är det inte sär­skilt för­vånande att Björk­lund tyd­ligare än an­dra tänkt och re­so­nerat högt om nya sam­ar­be­ten ef­ter näs­ta val.

Där­för skul­le det inte alls för­våna om Liberalerna med Jan Björk­lund starkt bi­drar till att vi inom kort får en bred överenskommelse om pen­sionerna. Det är bra i sig, och kan dess­utom un­der­lätta att det ef­ter näs­ta val bildas en re­ger­ing med stöd av en ma­jo­ri­tet i riks­dagen.

Ett halv­år före 2022 års val fyller Jan Björk­lund 60 år. Kan­ske har han re­dan slutat som par­ti­le­da­re, och fort­satt som stats­råd. Kan­ske har han börjat en ny kar­ri­är. Hur som helst, Sve­ri­ge har inte råd att slar­va bort hans och an­dras er­fa­ren­heter.