Varmt och fartfyllt

Att bestämma sig för att förvandla Michael Endes klassiker Den oändliga historien till teater är att lägga ribban riktigt högt. Berättelsen är rik och komplicerad, med mängder av intriger och filosofiska bottnar. Går det verkligen att ge en drygt timslång scenkostym åt en sådan sprängfylld tegelsten till bok?

Malmö Stadsteaters uppsättning börjar, liksom Endes berättelse, med att huvudpersonen Bastian flyr från ett gäng mobbare, in på ett gammalt antikvariat där en mystisk bokmal till farbror presenterar honom för ett gammalt praktverk med den fantasieggande titeln Den oändliga historien. Bastians flykt från mobbarna, från sorgen över sin döda mamma och från besvikelsen på en far som inte kan hantera situationen, fortsätter in i boken där landet Fantásien befinner sig i akut fara. Märkliga, skrämmande tomrum har börjar dyka upp överallt, och Fantásiens invånare vänder sig till Barnkejsarinnan för råd. Hon visar sig dock vara svårt sjuk, och den enda som kan rädda henne är Atreyu, en blott tioårig jägare och stigfinnare från Gräsfolket som modigt ger sig ut på det diffusa räddningsuppdraget.

Pjäsen varvar, precis som boken, Bastians läsande med Atreyus äventyr, tills de slutligen har vävts så tätt samman att de möts. Just det här varvandet mellan berättelsens båda lager tillhör de grepp som rentav funkar bättre på scen än i skriftlig form eftersom Bastian, rent fysiskt, kan sitta mitt inne i Atreyus verklighet och läsa. Det blir en elegant illustration av den magiska förflyttning in i fiktionens värld som en riktigt bra bok kan åstadkomma.

Den av dem som läst boken kan dock inte låta bli att konstatera att mycket saknas eller har ändrats och jo, så är det. För att besvara den inledande frågan - nej, denna korta exposé av nedslag i Endes universum kan inte riktigt mäta sig med originalet. Visst snuddar man vid några av bokens stora underliggande teman, som sorg, utanförskap och verklighetsflykt, och man gör det med uppenbar kärlek till sin unga publik, men de där riktigt hisnande existentiella perspektiven kommer man aldrig nära, och de berättartekniska genidrag som präglar inte minst slutet i Endes förlaga lyser helt med sin frånvaro.

Den oändliga historien är en ganska krävande bok för ganska stora barn, eller rentav ungdomar, men i denna scentappning känns den undre åldersrekommendationen på sju år en smula missvisande. Jättespindeln Ygramul är möjligen lite läskig för de allra minsta barnen, men i övrigt är det här en föreställning vars tilltal drar åt det lite yngre snarare än det lite äldre publiksegmentet.

För den som läst boken är det svårt att inte känna viss längtan efter Endes komplexitet. För den som saknar denna referensram, och, som sagt, för en lite yngre teaterbesökare, lämnar emellertid detta varma och fartfyllda äventyr säkerligen inte mycket övrigt att önska.