1. Gaskammaren på Auschwitz.
2. Ett utav husen på Birkenau som fortfarande finns kvar. Här bodde flera hundra människor
3. Bakom Dylan finns porträtt på många av de som kom hit mellan 1940-45.
4. Att få se och lära är ett minne för livet för ung som gammal.
5. Järnvägen vid Birkenau, eller Auschwitz II, som rullat in hundratusentals människor.
6. Sovplats.
7. Hundratusentals skor som har sparats på Auschwitz.
8. Avrättningsplatsen inne på Auschwitz I.

Auschwitz får aldrig glömmas

Reportage Som barn minns jag berättelserna om det andra världskriget, om koncentrationslägren och det vidriga Auschwitz-Birkenau. Jag kan minnas obehaget som fanns runt omkring så fort man fick berättat för sig om lägrens gaskammare och de tyska nazisterna. Jag föddes i november 1969 och då var det inte mycket mer än tjugofyra år sedan kriget hade avslutats.

I dag är jag fyrtioåtta år gammal och bara tanken om Auschwitz-Birkenau väcker fortfarande ett starkt obehag.
Cirka 1,3 miljoner människor kom till Auschwitz– Birkenau från starten 1940 tills dess att kriget avslutades i januari 1945. Ungefär 1,1 miljoner räknades som judar av nazisterna. 72 år senare kom jag och min femtonårige son Dylan hit för att få betrakta resterna av ofattbar grymhet i utkanten av den polska staden Oswiecim.

Vi var på plats redan tidigt den här morgonen. Vi hade bestämt oss för att följa med på den längsta visningen och på så sätt få en guide som berättade, visade runt och lät oss ställa vilka frågor vi ville. Dylan blev mycket berörd av besöket.

– Jag hade svårt att finna ord. Det jag såg var ofattbart och skrämmande på samma gång. Det fanns många tankar och under mina femton år så har jag aldrig tidigare sett en så stor yta enbart avsedd för ren slakt av människor.
Det var de små detaljerna på de olika platserna runt om som väckte tankarna. Vad gjorde sprickan där? Varför var just den där brädan på stegen mer sliten än de andra? Hur kunde just den där biten vägg vara mer misshandlad än alla de andra?

Auschwitz I har fått förbli som det en gång var. Alla hus, många byggda av tegel, finns kvar precis som gaskammaren och alla tusentals meter taggtråd.

– Gaskammaren hade jättelika rivmärken på väggarna. Jag har tidigare under en SO-lektion fått lära mig vad dessa berodde på. Folk ville ut. Tanken på att jag hade stått inne i ett rum där flera tusen människor hade blivit mördade var ingen tanke som lätt gick att förtränga.
– Jag sa inte särskilt mycket under mitt möte med den här platsen. Det var en obehaglig och märklig känsla som fick mig att bara vilja därifrån. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera alla känslor.

På det andra lägret, Auschwitz II, eller Birkenau, så är det mesta förstört. Den här delen användes som förintelseläger med fyra större gaskammare och krematorium.
– Jag stod vid ett stängsel med taggtråd och tittade på mossan som växte där samtidigt som jag såg den nerrasade gaskammaren och försökte föreställa mig hur den såg ut en gång i tiden.
Vi var även inne i en del av husen som fortfarande fanns kvar. Här sov flera hundra ovan på varandra på små utrymmen och det kändes som att allting hade hänt i går.
Jag funderade en ganska lång stund på varför folk hade skrivit på väggarna och om det enbart var skrivet i nutid eller om något var från den tiden då folk hölls fångna här.

Tusentals besökare kommer hit varje dag för att besöka såväl Auschwitz som Birkenau. Med buss tar man sig från Krakow till byn Oswiecim där de båda koncentrationslägren ligger. Det blir garanterat en dag med massor av känslor, tankar och funderingar.
– Jag la märke till att folk stod och tog bilder på sig själva framför dödens portar med sina mobiltelefoner. Känns detta rätt? Där stod vissa med ett leende på läpparna. Varför vill man ha en semesterbild därifrån? Varför ler man på en bild som den?

På kvällen när jag gick och la mig så kändes det svårt att sova även fast jag var trött och jag inte riktigt förstod varför. När jag tänker tillbaks så tror jag att det berodde på var jag hade varit den där dagen. Vad jag hade fått se och uppleva.
Anledningen till att jag var så tyst är för att det var rätt mycket att smälta och rätt mycket känslor att ta itu med, det är inget som man är van vid att göra.

Dagens fråga

Tycker du att det är bra att den lägsta pensionsåldern höjs till 64 år?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar