Eva-Marie och Georg Håkansson kom hem lite tidigare än de hade tänkt sig. Foto: Håkan Jacobsson
Undervisningen i Loki skiljer sig från den i Sverige, men multiplikationstabellen är den samma. Georg Håkansson har gjort den här tavlan.Foto: Privat
Georg Håkansson och hans medarbetare hjälps åt att göra möbler.Foto: Privat

De har sitt andra hem i Lokichokio

På senare år har Georg och Eva-Marie Håkansson fått något av ett andra hem i Lokichokio i nordvästra Kenya, där de hjälper till att bygga upp en skola. Mycket givande – men det har sina risker.

Vi sitter och pratar i deras kök hemma i Jularp, ett par kilometer norr om Höör. De kom hem för ett par veckor sedan, och det var en dryg vecka tidigare än de hade tänkt sig.
Situationen i Lokichokio var nämligen inte säker. De berättar om starka spänningar mellan olika folkgrupper i området, gränstrakter mellan Kenya, Sydsudan och Uganda.
Om hur de en natt vaknade av skott och hjärtskärande skrik.
– Då förstod vi ju inte omfattningen av det hela, säger Eva-Marie.
Fram på dagen klarnade det: nio unga människor hade mördats.
Målet var en gymnasieskola, alldeles intill där de bodde:
– En kille från Sydsudan hade blivit relegerad och hotat ”Jag kommer tillbaka”.

Det gjorde han, med tre andra killar. De mördade var pojkar, flickor våldtogs och skadades på andra sätt.
– Det var förfärligt – jag kan fortfarande höra skriken och skotten på nätterna, säger Eva-Marie.
Den lokala polisen vågade uppenbarligen inte komma, mitt i natten och fick lägga benen på ryggen nästa dag, när han ställdes till svars av upprörda Lokibor (man brukar förkorta stadens namn till Loki).
Den huvudmisstänkte försökte gömma sig i ett stort flyktingläger, men polisen lokaliserade och grep honom. De kunde dock inte hålla honom, utan uppretade människor lyckades få fatt i honom. Han stenades till döds och brändes.
I Loki fanns sydsudanesiska flickor som praktiserade för att bli barnmorskor; de attackerades och misshandlades och fick evakueras.

Spänningarna ökade och oro för repressalier – vilken grupp som helst skulle plötsligt kunna bli mål för någon annan – gjorde att paret Håkansson tvekade.
– Vi stannade i Nairobi och funderade över livet i knappt en vecka. Vi bestämde oss för att åka hem, säger Georg.
Det här var tredje gången de var i Loki sedan 2015. De kallar området för en bortglömd del av Kenya.
2005 avslutades det krig som gjorde att Sydsudan avskildes från Sudan, även om den nya staten inte bildades formellt förrän 2011.
Under kriget hade FN använt staden Lokichokio, med drygt 30 000 invånare, som bas för att flyga in hjälpsändningar till civilbefolkningen i södra Sudan.
Ett svenskt par, där han är pilot och hon lärare, såg behovet av skolor för barnen i Loki och bestämde sig för att bygga en. Den invigdes 2011.

Georg berättar att hans svåger känner paret och tipsade om att det fanns en byggnadssnickare i Jularp – alltså han själv – som kanske var intresserad av att hjälpa till. Både han och hustrun hade för övrigt tidigare erfarenhet av att jobba utomlands, när hon undervisade i två år på en svensk skola för främst missionärsbarn i Cochabamba, en stad i Bolivia. Då utförde han byggnadsarbete och undervisade i träslöjd.
Hon har därtill bott på Västbanken i tre månader, som så kallad ekumenisk följeslagare, tänkt som en lugnande faktor.
De tvekade först, men 2015 tillbringade de tio veckor i Loki.
– Det var mycket underhåll första gången, berättar Georg.
I år har de varit där två vändor, för att bygga nytt, både byggnader och inredning.
Numera har skolan gått över i Barnmissionens regi. Den hålls igång med hjälp av gåvor från människor i Sverige.

– Folk är väldigt givmilda när de känner för en sak, säger Eva-Marie och upplyser att Facebook är ett bra redskap för olika upprop.
Skolan har ungefär 550 elever, till och med åttonde klass.
– Det är ett helt annat sätt att undervisa än här, säger Eva-Marie, alltså själv lärare. Men det är engagerade och kunniga pedagoger.
De äldre barnen bor på internat.
– Jag har aldrig sett barn så glada, säger Georg. Bara över att ha en riktig säng att ligga i, att få ro att läsa.
Eva-Marie säger att internatet är speciellt viktigt för flickorna, som annars riskerar att bli bortgifta i mycket unga år.
De säger att det är en svår kultur att ta in, en hämndtradition som när som helst kan blossa upp, där kvinnor är mycket utsatta, samtidigt som det är de som får livet att fungera.

Nu har de alltså varit hemma i ett par veckor.
Håkansson är själv uppvuxen i det gula huset i Jularp som paret bebor sedan trettio år – innan dess bodde de i Malmö. Det var där hon växte upp – men de lekte tillsammans redan när de var små.
– Hennes föräldrar hade sommarstuga här, förklarar Georg.
Hon har tillbringat sitt yrkesliv som mellanstadielärare i Höör, medan hans arbete som byggnadssnickare tagit honom runt hela Skåne.

– De sista tio åren arbetade jag i Västra hamnen i Malmö.
Sedan pensioneringen har det blivit en hel del längre utlandsresor för Håkanssons.
– Innan dess hade vi inte råd, med fem barn.
Resa till och uppehälle i Loki får de för övrigt stå för själva.
Nu funderar de på om det ska bli någon mer resa till Lokichokio för deras del:
– Vi har pratat om det – hjärtat finns på något sätt i Loki, säger Eva-Marie.
– Men vi börjar bli gamla, och det är tufft där nere, fortsätter hennes man.
– Men mycket givande – vi har inte stängt dörren, säger hon.