Star Wars – en triumf för leken
Det är sommaren 1983 och jag har ännu inte fyllt tolv. Jag är på semester med mina föräldrar och hälsar på goda vänner till familjen i Liverpool. Star Wars är en ännu okänd storhet för mig. Globala populärkulturfenomen färdades inte lika snabbt på den tiden, åtminstone inte till svenska småstäder.
Jag kommer inte ihåg jättemycket av den där sommarveckan i Liverpool. Det finns någon minnesbild från The Cavern, från en biltur bland de nedlagda varven … men känslan av att se den där öppningssekvensen sitter kvar, för evigt inetsad i mitt minne, så mäktig var upplevelsen.
Star Wars är, om man ska vara riktigt ärlig, inte den bästa science fiction som visats på vita duken. Bra filmer som The Empire Strikes Back och The Force Awakens har blandats med ganska misslyckade - hela prequel-trilogin - och en kalkonfilm så monumental att det ryktas att George Lucas försökt köpa upp alla existerande kopior för att förstöra dem (den beryktade julspecialen från 1978).
Filmerna har, och det var inte minst viktig för oss som var unga i slutet av 70- och början av 80-talet, brutit så mycket ny mark när det gäller specialeffekter att den första Star Wars-filmen idag ter sig som en vattendelare. Innan den var allt rent, vitt, artificiellt och dött i rymden, och efter den smutsigt, slitet och levande.
Inte minst har filmerna skrivit in sig i historien - och alla föräldrars plånböcker - genom att ta det här med kringindustrin till en närmast absurd nivå. Om Marks pojkrum såg ut som en Star Wars-leksaksbutik 1983 så är det inget mot hur mina egna barns såg ut för några år sedan: Star Wars-lego, ändlösa rader av lasersvärd, Darth Vader-dräkter och leksaksrymdskepp hade sällskap av böcker med ingående kvasivetenskapliga beskrivningar av varje typ av fortskaffningsmedel, vapen och varelse som seriens universum kan tänkas uppbåda.
Det sägs att när Ewan McGregor, som spelar den yngre upplagan av Obi-Wan Kenobi, skulle filma sin första lasersvärdfajt så hade man problem med konstiga biljud som störde inspelningen och tvingade fram omtagning efter omtagning. Till slut visade det sig att det var McGregor, som är jämnårig med mig och därmed även han uppväxt med att leka Luke Skywalker, själv som omedvetet gjorde swooshande ljudeffekter när han fäktades.
Mina barn har tjatat ett tag om att vi ska gå och se The Last Jedi, den åttonde delen i serien, som har premiär på onsdagen. Och det kommer vi naturligtvis att göra, och det i ärlighetens namn lika mycket för min skull som för deras. Faktiskt är det inte bara nostalgiska skäl som lockar mig. Senaste ”riktiga” filmen, The Force Awakens, var den bästa sedan The Empire Strikes Back och Rey den bästa hjälten franchisen lyckats få fram sedan Han Solo. Inte heller sidoberättelsen Rogue One gav några skäl att tro att Star Wars-sagan skulle tappa den formtopp som man, faktiskt något oväntat, uppnått sedan Disney tog över Lucasfilm.
