De som aldrig hörs

I uppropen utanskyddsnät och intedinhora berättar missbrukande, prostituerade och kriminellt belastade kvinnor om övergrepp de utsatts för. ”Jo”, som inte vill uppge efternamn, berättar om det Moment 22 som uppstår för kvinnor som dricker eller missbrukar. De är inte välkomna på kvinnojourer, eftersom de inte är nyktra. Söker de hjälp för missbrukande eller supande och blir rena så finns ingen psykiatrisk hjälp att få för trauman kring sexuellt våld, som Jo menar ofta dyker upp när man inte kan knarka och supa bort smärtan. Hon påpekar att missbrukandet kan vara uppkommet som ett sätt att självmedicinera efter ett trauma. Hon berättar om att många kvinnor aldrig söker hjälp, eftersom de som knarkare eller prostituerade inte blir trodda och känner sig otrygga i miljöer där de måste gå på avgiftning i sällskap med män, som är i majoritet både som ledare och som hjälpbehövande.
Men det kanske syns en ljusning även för dessa grupper, eftersom deras röster nu också hörs i samma diskussion. Bland operasångare, läkare och advokater hörs också de socialt utsatta.
Att du sålt din kropp betyder inte att du förlorar rätten att bestämma över den eller att någon har rätt att missbruka den. En våldtäkt på en prostituerad är fortfarande en våldtäkt. En missbrukare som misshandlas när hen begår brottet att köpa knark är fortfarande själv ett brottsoffer.

Fem män släpptes nyligen efter en fruktansvärd gruppvåldtäkt i Fittja, där en kvinna med missbruksproblem våldtogs brutalt och misshandlades när hon försökte köpa droger. Bland annat dunkades hennes huvud i en stentrappa. Försvarsadvokaten menade att kvinnan ljög, trots skador och sår. Som bevis framhöll han att hon varit ovillig att vittna, som om rädsla för förövarna inte skulle vara skäl nog. När till och med kvinnor med välordnade liv drar sig för att anmäla på grund av att attacken på offret nagelfars och ifrågasätts, inte gärningsmannen, är det givet att en kvinna som missbrukar inte vill anmäla. Hon visste att hon inte skulle få någon rättvisa och det lär hon alltså inte få. Det är obegripligt att man kan tro att kvinnor frivilligt låter män ägna sig åt sexuellt våld och misshandel mot dem.

Ibland är det missriktad välvilja som gör att missbrukare och sexarbetare inte får komma till tals. När jag skrev en text om det fick jag brev som ifrågasatte var jag fått uppgifterna ifrån. När jag svarade att jag hade pratat med en sexarbetare, blev de förvånade. Inte kan väl en prostituerad kvinna själv analysera sin situation och berätta vilken typ av hjälp hon behöver av samhället? Vi välmenande prussiluskor och duktiga flickor som inte knarkar och horar måste väl hjälpa sexarbetaren genom att bestämma åt henne? Men ingen vet mer om en prostituerads arbetssituation än den prostituerade personen själv. Självklart måste man börja där, även om de med kompetens i socialt arbete säkert kan tillföra mycket i den fortsatta diskussionen om utsatta kvinnors situation. Politiker, akademiker och journalister måste bli bättre på att se kvinnor som är missbrukare eller sexarbetare som en part i målet.
Metoo ska ge röst till dem som inte lyckats göra sig hörda tidigare. Inga behöver den plattformen mer än dessa kvinnor.