Malmöpolisen vid platsen för en våldtäkt. Foto: TT

En missad poäng

Regeringen har presenterat ett förslag till en ny samtyckeslagstiftning. Det kan tyckas elementärt att sexuell kontakt måste vara frivillig och att båda parter ska veta om och ha bekräftat att kontakt är välkommen. Det är självklart redan förbjudet med sexuell kontakt som inte båda parter sagt ja till. Men enligt förslaget ska det stärkas upp ytterligare, så att samtycke till exempel krävs för att förändra förutsättningarna och arten av den sexuella kontakten även efter den inletts. Man måste alltså eventuellt söka bekräftelse flera gånger.
Efter höstens intensiva debatt om sexuella övergrepp och trakasserier kan det tyckas givet att en lag som kräver konsekvent, aktivt samtycke ska välkomnas med öppna armar. Men ett antal experter påpekar att förslaget både kan slå fel och bli verkningslöst. Man har helt enkelt fokuserat på fel problem. Offer för sexuella övergrepp lider inte mest av att de inte blev tillfrågade om samtycke tillräckligt många gånger eller på rätt sätt utan det som händer efter övergreppet.
Problemet är att det nästan är omöjligt att få till en fällande dom för våldtäkt, även i de fall där det verkar både sannolikt och trovärdigt att offret har utsatts för övergrepp. Antalet rättegångar som leder till fällande dom är litet. Många rättegångar strandar på att det anses vara ”ord mot ord”, oavsett hur sannolik offrets historia är, eller på att det saknas teknisk bevisning. Och häri ligger det riktiga problemet: hur bevisar man på ett rättssäkert sätt att någon blivit våldtagen eftersom offrets berättelse så sällan anses som tillräcklig, även om den är trovärdig?
Att det inte går att få någon rättvisa för sexbrottsoffer och att gärningsmän kan fortsätta gå omkring på fri fot och ge sig på fler offer är ett större problem än om en frivillig sexpartner frågar två eller tre gången under umgänget om partnern verkligen har trevligt, som Bengt Ivarsson, ordförande i Advokatsamfundet påpekar i sin kritik mot förslaget.
En annan sak han invänder mot, som är enormt viktigt, är vilken typ av frågor man kan och bör ställa till offret om det blir som föreslaget i den nya lagstiftningen. Om samtycke krävs flera gånger under ett sexuellt umgänge som byter karaktär, så måste en utredare ställa ännu mer påträngande och personliga frågor till den utsatta personen för att försöka etablera vad som skett och om samtycke funnits eller ej.
Våldtäktsoffer beskriver redan förhören inför en rättegång som en mardröm, där varje aspekt av deras karaktär nagelfars och ifrågasätts. Att dessutom då behöva svara på frågor om hur roligt man hade under till exempel en viss typ av sex och om det verkar sannolikt att det momentet var ett övergrepp så ökar pressen på offret, vilket kan leda till att fler drar sig för att anmäla eftersom den psykiska påfrestelsen upplevs som för stor när det ändå kommer att sägas att ord står mot ord.
Antalet sexbrott har ökat och antalet fällande domar minskat. Att folk är rädda för att gå ut på kvällarna eller känner att de bör vara rädda för ett helt kön är ett stort problem som i värsta fall kan urholka förtroendet för rättssystemet och samhällsinstitutionerna. Att satsa på en lagstiftning som gör det ännu jobbigare för offret utan att leda till fler fällande domar kan vara förödande i det läget.
Som Fredrik Wersäll, Svea hovrätts president, påpekar ligger problemet i hur man kan få till teknisk bevisning och göra polisutredningar av den typen av brott mer tillförlitliga, så de håller för fällande dom i de fall då brotts har begåtts. Samtyckeslagstiftning är en symbolhandling som kanske kan leda till ett visst attitydskifte långsiktigt. Men som verktyg för att ge våldtäktsoffer rättvisa är det trubbigt och kan snarare leda till ökad frustration.