Första svenskmaran på Antarktis

Med sitt vita långa hår väcker han uppmärksamhet där han kommer löpande; fler än en har kallat honom hippie. Men Håkan säger att han låtit håret växa just för att sticka ut lite grann, för att kunna väcka mer uppmärksamhet kring den egentliga anledningen till allt detta rännande: i samband med varje mer eller mindre spektakulärt långlopp samlar han in pengar till – och riktar strålkastaren mot – Svenska kyrkans kampanj mot barnadödlighet ”Låt fler få fylla fem”. En del av loppen, bland annat det senaste, har han sprungit tillsammans med sin son Andreas Jonsson, som också är engagerad i insamlingen.

Fram till i år hade Håkan sprungit maror i Sverige, Kina, Tanzania, Australien, Argentina, Frankrike, USA, Italien, Sydafrika och Jordanien. I år var det dags för den stora prövningen; inte nog med att han skulle löpa under extrema förhållanden på en svåråtkomlig kontinent – det skulle ske exakt ett år efter att han genomgått en prostatacanceroperation. I över två år hade han längtat efter att få ställa sig på startlinjen.

– Det var känslosamt att äntligen få komma iväg, säger Håkan.

I förberedelserna ingick att prova utrustningen i liknande förhållanden, eller i alla fall i sträng kyla. Det gjorde far och son på hemmaplan i Wohlins fryshus i Halmstad, ett tilltag som bland annat tv rapporterade om. Andningsmaskerna fungerade perfekt, men de spikförsedda kängorna fick senare bytas mot trailskor med gummidobbar. Av strumpor och vantar bar de dubbla lager och för att skydda ansiktet en balaklava, det vill säga täckande väpnarluva, samt goggles. Håkan Jonsson hade också värmekuddar i skorna och vantarna.

– Man var tvungen att följa en speciell dresscode. Det var ett väldigt fokus på handskar, skor och glasögon. Arrangörerna kollade oss så att vi var rätt klädda innan vi flög från Punta Arenas i Chile till Union Glacier Camp på Sydpolen.

När planet landade på den blå isen på Antarktis fylldes han av en mäktig känsla:

– Det var blå himmel, vita vidder, obruten horisont och ljust dygnet runt. Allt detta hade upptagit min tankeverksamhet i både sovande och vaket tillstånd under så lång tid – och så plötsligt var jag där!

54 ”mer eller mindre galna människor”, som Håkan uttrycker det, ställde upp i Antarctic Ice Marathon; flera andra hade olika projekt de samlade in pengar till. En tjej från San Diego sponsrade barnhem i Mexiko och en annan amerikansk tjej hjälpte föräldralösa barn i USA, berättar han.

På själva tävlingsdagen var det 20 grader kallt, men kylan var inte värsta fienden – det var blåsten. Vindarna var så hårda att det var osäkert om loppet skulle kunna hållas överhuvudtaget, men efter att bland annat ha ändrat bansträckningen beslöt arrangörerna att ändå ge klartecken för start. Snöskotrar följde deltagarna och man var tvungen att vinka till förarna när de körde fram för att visa att allt var ok, annars blev man stoppad.

– Det var jobbigt, det var pissejobbigt, även om det var rent ut sagt fantastiskt när man tänkte på var man var någonstans, säger Håkan.

– Jag har aldrig varit så illa förberedd inför ett lopp, eftersom jag hindrats i min löpträning av en muskelbristning som inte läkt. Och Andreas fick kramp i början av andra varvet, så vi gick mycket.

Kölden tog ett obarmhärtigt grepp om dem och de tvingades stanna och värma sig en halvtimme i ett rasttält innan de gav sig ut på de resterande två varven.

– Sista varvet var jobbigast. Det var upptrampat och svårt att ta sig fram men när vi till slut kunde korsa mållinjen som första svenskar någonsin, och veckla ut svenska flaggan och vår flagga med ”Fight Child Mortality”, var vi oerhört nöjda.

Väl hemkommen har han hunnit göra ett flertal intervjuer i olika medier och närmast på programmet står nya samtal med Svenska kyrkans internationella avdelning. Nästa maratonutmaning blir på 3600 meters höjd i Ladakh på tibetanska högplatån i norra Indien.

– Planer måste man alltid ha. Att springa på Världens Tak blir häftigt, och jag måste nog förbereda mig genom att ta något annat höghöjdslopp innan dess, säger Håkan.

– Och ännu senare blir det The Grand Finale: att springa maraton på Nordpolen. Då får man en Grand slam. Det är sånt som triggar mig!