Dunkirk. Pressbild
Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv. pressbild
Mother. Pressbild
Logan: The Wolverine. Pressbild
The Square. Pressbild

Här är årets bästa filmer

2017 närmar sig slutet och det börjar bli dags för kultur- och nöjesredaktionens medarbetare att summerar kultur- och nöjesåret 2017. Vi startar i dag med årets bästa filmer och får en härlig blandning av satir, kärlek, historia och så sådana där bångstyriga filmer som dröjer sig kvar länge.

Ingela Brovik: The Square, regi Ruben Östlund: En vass satir över konstvärlden där danske Claes Bang är övertygande i rollen som chef för ett prestigefullt konstmuseum. En dekonstruktion av kulturmannen/ manlig självupptagenhet med drastisk humor, stark energi, makt- och klassperspektiv samt oväntad konfrontation manligt-kvinnligt då Bang hamnar i säng med en journalist (Elisabeth Moss), en scen som ger oss filmhistoriens mest bisarra sexscen.

Ljus i natten,

regi Aki Kaurismäki:
En film med två berättelser, där en ung syrisk flykting möter en finsk kringresande affärsman. Nutid och 1950-tal mixas med ljus, skuggor och blir till en dialektisk tidsbild mellan dagens flyktingkris och den i efterkrigstidens Europa.
En svart, egensinnig komedi, underfundigt hoppfull, till tonerna av melankolisk finsk blues.

I called him Morgan, regi Kasper Collin:
Den svenska dokumentären om den afroamerikanske musikern Lee Morgan handlar om den unge trumpetaren som gjort succé på 1960-talet i Dizzy Gillespies orkester men hamnar i knarkmissbruk och skjuts till döds av sin sambo mitt under en spelning i New York 1972.
En stark, väl berättad dokumentär om en genial jazzmusiker med undertext av bitter afroamerikansk historia.

Peter Eliasson:

Den osynlige gästen, regi Oriol Paulo: Spansk film övertygar förvånansvärt ofta, och i detta lysande spelat, totalt fängslande och intrikata mordmysterium där förutsägbarheten faktiskt excellerar får man ännu en bekräftelse på varför så är fallet.

Logan: The Wolverine, regi James Mangold:
The Wolverine som åldrad och utstött utan spandex i ett mörkt drama, en modern western, en stenhård actionrökare eller alltihop på en och samma gång som en udda svärtad hybrid

Atomic Blonde,

regi David Leitch:
En Charlize Theron i bokstavligt talat grym högform utgör huvudingrediensen i denna vuxet actionladdade, högst visuella och utsökt koreograferade thriller med en handling förlagd till åttiotalets kommunistiska förfall.

Martina Jarminder:

Moonlight, regi Barry Jenkins:
En hjärtskärande och ömsint film om hur man överlever i värld där män och pojkar inte får visa svaghet, ha känslor eller avvika från normen och om att föräldrar inte nödvändigtvis är de personer som du är släkt med.

Mother, regi Darren Aronofsky:
Jag gick ut från bion utan någon aning om vad jag tyckte, förutom att skådespelarna var fantastiska. Men sällan har jag tänkt så mycket på en film som på den här sant bisarra och originella historien. Värd en listplacering bara på grund av alla timmarnas grunnande på vad sjutton Aronofsky menar.

God’s own country, regi Francis Lee: Något så sällsynt som en film med båda fötterna på den socialrealistiska jorden och samtidigt helt fri från cynism. En humörhöjare lika kärv och vacker som landskapet den utspelar sig i.

Roland Klinteberg:

Churchill, regi Jonathan Teplitzky:
Det är medvetet att årets tre bästa filmer skriver andra världskriget-historia. Brian Cox gör en fantastisk one-man-show som den färgstarke premiärministern Winston Churchill med cigarr och whisky och begåvning som riktmärken.

Dunkirk, regi Christopher Nolan:
Dunkirk var ingen fjäder i hatten för England och Frankrike som satt fast i Dunkirk sönderbombade av Görings Luftwaffe. I det pånyttfödda 70-millimeter-systemet är det här emellertid ett visuellt mästerverk.

Kungens val, regi Erik Poppe: Norge är under tysk flagg och Vidkun Quisling har tagit över regeringen. Kung Haakon VII håller den norska fanan högt och flyr. Eric Poppe har signerat en stark norsk film på den internationella marknaden med Jesper Christensen i en lysande rolltolkning.

The Square,

regi Ruben Östlund: Mycket att tycka om, att inte tycka om eller att bli provocerad av. Och kanske alldeles för lång eller möjligen för kort.
Det här är utan tvekan årets mest välspelade, mest omtumlande och mest diskuterade film. Och framgångssagan fortsätter ju in i 2018 där en Oscar möjligen hägrar.

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv, regi Juho Kuosmanens:
Årets charmigaste film är den här svartvita pärlan om den finska boxaren Olli Mäki och dagen när han har chans att bli världsmästare i fjärderviktsboxning. Här trumfar kärleken och slutet är helt fantastiskt.

Sameblod, regi Amanda Kernell:
Amanda Kernells långfilmsdebut Sameblod prisades på festivaler innan den fick efterlängtad, men snålt utbredd, biopremiär i Sverige. Prisad med rätta för en film som vågar förlita sig på bildernas berättarkraft och som har en stark, smärtsamt historia att berätta om en svensk skam som vi måste sluta blunda för.