Cy­ril Ramaphosa kan bli rädd­ningen för Syd­af­ri­ka

Valet av ny ord­fö­ran­de för den ti­digare be­fri­el­se­rö­rel­sen, nu­me­ra det do­mi­ne­ran­de par­tiet i Syd­af­ri­ka ANC var ett väg­val.
Den av­gå­en­de ord­fö­ran­de pres­i­dent Jacob Zuma är an­klagad för kor­rup­tion och hotad av ett stort an­tal åtal när han av­går som pres­i­dent. Han hade hoppats att hans ex­fru Nkosisana Dlamini-Zuma skulle ef­ter­träda honom och skydda honom från rätts­liga åt­gärder.
Nu vann Ramaphosa med knapp mar­gin­al, mind­re än 200 av de näs­tan 5 000 de­le­gaternas röster.
Tro­li­gen ef­ter­träder Ramaphosa ock­så Zuma som pres­i­dent, senast vid valet 2019. Men ANC har de senaste åren, del­vis som följd av Zumas skan­dal­om­svärmade pre­si­dent­skap, för­lo­rat sin do­mi­ne­ran­de ställ­ning. I lo­kal­valen för­ra året tappade ANC ma­jo­ri­teten i flera re­gi­oner.
Ramaphosa var un­der apart­heid­ti­den ledande fack­fö­re­nings­le­da­re i både gruvarbetarfacket och Cosatu. Han sam­ar­betade nära med Nelson Mandela in­för och ef­ter apart­heids fall.
Han lämnade dock po­li­ti­ken för en kar­ri­är inom när­ings­livet och blev en av Syd­af­ri­kas rikaste män. I den po­si­tionen var han ock­så del­an­sva­rig för döds­skjut­ningen vid en gruv­strejk i Marikana. Ändå blev han 2012 vald till ANC:s vice ord­fö­ran­de och nu allt­så ord­fö­ran­de.
Det har väl­komnats av så­väl när­ings­livet som många or­ga­ni­sa­tioner. Hans prag­ma­tism och fri­het från kor­rup­tions­an­kla­gel­ser är nog vad Syd­af­ri­ka be­höver ef­ter Zuma.
Yng­ve Sunesson