Hedras bör Thor­björn Fälldin

Thor­björn Fälldin har varit fö­re­mål för två do­ku­men­tär­pro­gram i SVT. De har fo­ku­serat mer på per­sonen Thor­björn än på po­li­ti­kern Thor­björn Fälldin. Där­för är kri­tiken mot pro­grammen från en del proffs­tyc­ka­re för att vara för okri­tiska po­äng­lös. Fäll­dins po­li­tiska gär­ning har be­lysts i andra sam­man­hang.
Bon­den som blev stats­mi­nis­ter, som var un­der­ru­brik på det första pro­grammet, och stats­mi­nis­tern som blev bon­de, som det andra pro­grammet kallades, har gett en gans­ka god bild av vem Thor­björn Fälldin egent­li­gen var. Men även hans tid som bon­de före och ef­ter par­ti­le­dar­åren fylldes av många of­fent­liga upp­drag, som tog hans mesta tid. Jord­bruket var det till stor del hus­trun Sol­veig som skötte.

Han bjöd gär­na in pressen till gården när han jobbade el­ler till köket som nog är det mest be­römda i svensk po­li­tisk hi­sto­ria. Del­vis var det av ge­nu­in öp­pen­het som är, el­ler åt­min­sto­ne var, ty­pisk för lands­bygden. Men det var ock­så en med­ve­ten tak­tik att fram­stå som den kropps­ar­betande män­ni­ska som han ofta talade om i po­li­tiska termer. Väl­ja­rna skulle sym­pa­ti­sera med den en­kle, folk­lige mannen.
Thor­björn Fälldin var en myc­ket mål­med­ve­ten och kraft­full po­li­ti­ker. Det var där­för han gick hela vägen till par­ti­le­da­re. Hans er­fa­ren­heter som ama­tör­skå­de­spe­la­re hade han nytta av i po­li­ti­ken, och den ut­nyttjade han inte minst i de­batterna med Olof Palme, som han vann i folkets ögon, om än inte i de po­li­tiska kom­men­ta­torernas.
Ef­ter­åt har han be­rättat att han med­ve­tet drog ned tem­pot i de­batterna för att öka kon­trasten mot Palmes ett­rig­het.

Själv ar­betade jag nära Fälldin i någ­ra år på 1970- och 80-talen. Som hans söner be­rättade i tv-pro­grammen kun­de han bli svart i ögonen när nå­got gick honom emot. Men han gjorde inte som den ko­le­riske Gös­ta Bohman (M), som kun­de skälla ut med­ar­be­ta­re ef­ter noter. Fäll­dins röst­lä­ge blev bara ännu djupare och ton­fallet blev ett an­nat.
All­tid var han krävande. Men han var ock­så be­redd att lyssna på med­ar­be­ta­re och ung­doms­för­bundet. Som ord­fö­ran­de i CUF kun­de jag be om tid för en överläggning och han ställde upp, även som stats­mi­nis­ter, och lyssnade. På så sätt var hand de­mo­kra­tisk, även om han var så på­läst att han of­tast fick som han ville.
Han hade ock­så ett per­son­ligt djup som gick ut­ö­ver id­rotts­in­tres­set, som gjorde att även re­ger­ings­mö­tena nå­gon gång fick ajour­neras om Stenmark skulle åka.
Det hände inte säl­lan att ett par­ti­sty­rel­se­mö­te som dragit ut på tiden av­slu­tades med att Thor­björn tog upp en dikt­bok ur port­följen och hög­lä­ste en fa­vo­rit­dikt, gär­na på ång­er­man­länds­ka.

Det är tufft att vara par­ti­le­da­re och stats­mi­nis­ter. I tv-pro­grammen syns hur Fälldin åld­rades på de sex stats­mi­nis­ter­åren – mer än vad åren skulle in­ne­burit.
Många i stor­stads­pressen gjorde sig lus­tiga över Fäll­dins dia­lek­tala och per­son­liga språk – lång­bänk, slita med frå­gan. Man kan om honom som om Lotta Svärd i Fän­rik Ståls sägner säga, att ”nå­got tålde hon att skrattas åt men mera att hedras ändå”.
Ef­ter av­gången har allt fler in­sett hans stor­het som po­li­ti­ker och hedrar nu honom som stats­man.

×