Utdraget men gulligt om Ferdinand

Han må hellre sitta under sin korkek och lukta på blommorna varje jul i den sedvanliga Disneykavalkaden, men nu har hans ointresse för att stångas med de andra tjurarna och kloka bojkott av att spela rollen som frustande monster med matadoren dragits ut till en långfilm. Ett tilltag som inte känns alldeles nödvändigt.

Historien tar sin början på en farm någonstans i Spanien där Ferdinand redan som liten kalv ägnar sig åt att lukta på blommorna. Han bryr sig inte om gliringarna från sina jämnåriga ett dugg, utan njuter i fulla drag av sin väldoftande tillvaro.

Fast när hans far inte återvänder från en vända till tjurfäktningsarenan lägger han ihop två och två och flyr fältet. Därefter får Ferdinand så småningom fristad hos en liten flicka och hennes pappa på en idyllisk bondgård med en blommig äng utanför husknuten.

Där kunde historien ha slutat, men eftersom de tre manusförfattarna har adderat diverse inslag som inte alls var med i den tunna barnboken från trettiotalet, som det hela är baserat på uppstår ytterligare förhinder och komplikationer.

Det där biet som Ferdinand sätter sig på i kortfilmen finns naturligtvis med här också, vilket leder till idel skojfriskheter och äventyrligheter av välbekant snitt.

Att det hela slutar lyckligt behöver dock inte ifrågasättas. För givetvis är Ferdinand i slutänden en tämligen gullig film, hjärtat finns med om inte annat. Så särskilt minnesvärt är det här emellertid inte. Visst finns här både action, slapstick och ett gott budskap, men den är också lagom och lunkande på ett rätt trist sätt även om helheten på sedvanligt Hollywoodsätt ter sig habil. Standardmässigt, var ordet.