Lyrikåret 2017 i backspegeln

När jag tänker tillbaka på lyrikåret 2017 så måste jag erkänna att ingen särskild poesihändelse urskiljer sig som mer tongivande än någon annan. Sådant kan visserligen vara svårt att bedöma, det behövs lite avstånd. Därför tänkte jag hellre summera årets lyrikutgivning för att se om det framträder några tendenser.

En av de mest omtalade och omskrivna diktsamlingarna under 2017 var Elis Burraus Röda dagar. Kanske beror det på att diktjaget visar en så stark lust att skriva poesi, trots att samma röst säger att diktandet är en omöjlig konst idag. Burrau fångade med denna paradox ett poetiskt problem som även en mer etablerad poet som Gunnar D. Hansson lyfte i Tapeshavet.

David Väyrynen debuterade storartat med diktsamlingen Marken vars första upplaga sålde slut direkt. Med humor, värme och patos skildras Malmfälten, dess invånare, språk och berättande. I centrum står två folkrörelser, den laestadianska och den socialistiska arbetarrörelsen. Marken fungerar som en provkarta över olika typer av text och tal. Här blandas predikningar med formbunden poesi, listor och sånger.

”Du kan inte glömma din mamma”, skrev poeten Jenny Tunedal i Rosor skador – min personliga favorit bland årets svenska diktsamlingar. Även Felicia Stenroth visar prov på moderns betydelse i En människa tvättar sig ren i en sjö, och hon dök även upp i Gordana Spasics och Johanna Frids kollektiva debutdikt Familieepos. Andra poeter valde att se bortom människosläktet och skrev om känsligt och inkännande om grisar, som Agnes Gerner i Sus.

Under 2017 har det dessutom kommit en rad nämnvärda översättningar. Anne Carsons Kort sagt, Maggie Nelsons Blått och Medborgare av Claudia Rankine är alla tre exempel på titlar av nordamerikanska författare som har utvidgat förståelsen av vad poesi är, och vad den skulle kunna vara. Översättningen av Överlevnad av den franska poeten Danielle Collobert var en så kallad välgärning, även om det går att anmärka på översättningen som ibland går lite för långt från Colloberts poetiska språk.

Från närmre håll kommer den danska poeten Olga Ravn vars ljuvliga Den vita rosen översattes till svenska i år. Den som söker efter en stark lyrisk röst finner den i den danska poesin. I år kom Signe Gjessings tredje diktsamling Ideale begivenheder med vilken hon bekräftar sin position som en av de mest intressanta poeterna i norden.

Dessutom kom en ny diktsamling av Göran Sonnevi, Sekvenser mot Omega och av Kristian Lundberg, Låt oss förvandlas. Och poesitidskrifter som Lyrikvännen, Populär poesi och Örnen och kråkan håller fortsatt ställningarna som den kritiska instans poesin behöver för att utvecklas.

Det går inte att önska sig en särskild poetisk utveckling. Under det år som ligger framför oss hoppas jag på poesi som förvånar mig. En poesi som berör och som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.