Vik­tigt upp­rätt­hålla press­e­tiken

De många vitt­nes­målen om sex­u­ella tra­kas­se­rier och över­grepp, ibland brotts­li­ga hand­lingar, som kommit fram un­der sam­lings­be­teck­ningen #metoo har visat på ett pro­blem som om än väl­känt ändå är större än de flesta kun­de fö­re­ställa sig.
De många upp­ropen har lett till en om­fat­tan­de de­batt om makt­hie­rar­kier och köns­roller som för­hopp­nings­vis leder till att det hand­lings­möns­ter som av­slöjats i all sin bru­ta­li­tet kommer att för­ändras. Hur snabbt och hur ge­nom­gri­pan­de går inte att sum­mera förr­än om flera år.
Den här de­batten är vik­tig, och en­bart att så många nu vittnar om så­dant de i många år för­tigit och kan­ske ock­så för­trängt kan ha stor be­ty­del­se för dem som drabbats av över­grepp och tra­kas­se­rier. De vet att de inte är en­samma, och att pro­blemet nu visas upp av många är ett er­kän­nan­de.

En mind­re po­si­tiv as­pekt av pub­li­cer­ingarna på so­ci­ala me­di­er är att många pekats ut som för­ö­va­re utan möj­lig­het att för­svara sig. I rätts­sy­stemet ska alla an­s­es som oskyl­diga tills de­ras skuld är be­visad. På so­ci­ala me­di­er til­lämpas allt­för ofta den om­vända prin­cipen.
Ny­li­gen gick re­gis­sören Ulf Malm­ros ut i Af­ton­bla­det med be­skedet att han pekats ut utan grund för sex­u­ella över­grepp och att han där­för kommer att stämma den som pekat ut honom för för­tal.
San­no­likt kommer fler så­dana pro­cesser att fö­re­komma, om män an­ser sig oskyl­digt an­klagade.

En om­fat­tan­de de­batt har ock­så gällt tra­di­tio­nella me­di­ers utpekande – el­ler icke-utpekande. För me­di­er med an­sva­rig ut­gi­va­re – tryckta me­di­er, ra­dio- och tv-ka­naler men ock­så en del nät­sajter – gäller en press­e­tik som ut­ar­betats av tid­ningarna själva ge­men­samt.
Hu­vud­re­geln är att vara för­sik­tig med namn­pub­li­cer­ing, om inte all­män­in­tres­set gör det mo­ti­verat. Men vad är all­män­in­tres­set och när tar det över den per­son­liga in­te­gri­teten?
Svaret är inte en­kelt. Press­om­buds­mannen Ola Sig­vards­son, som fått in minst fem an­mäl­ningar till Pressens Opi­ni­ons­nämnd för överträdelser av pub­li­cer­ings­re­glerna, skrev ny­li­gen om det­ta. Han är rädd för att dis­kus­sionen om namn­pub­li­cer­ingar i spåren av #metoo ska skada för­tro­en­det för press­e­tiken.
Så be­höver det inte bli. De flesta tid­ningar har varit re­strik­tiva med namn­pub­li­cer­ingar, trots att var­je ut­gi­va­re gör sin egen be­döm­ning.
Det som nor­malt gäller, att nå­got ska vara all­var­ligt och att det ska handla om en per­son som har en of­fent­lig el­ler ledande roll i sam­häl­let, har of­tast varit tyd­ligt när namn pub­li­cerats.

Det gäller även de me­die­pro­filer som upp­märk­sammats, även om Sig­vards­son verkar tveka om det. Men i dagens sam­häl­le är en TV4-pro­gram­le­da­re, en teaterdirektör el­ler en krö­ni­kör på en stor kvälls­tid­ning makt­ha­va­re lika väl som en riks­dags­le­da­mot el­ler ­en di­rek­tör.
Där­emot är kän­disars ak­ti­vi­teter nor­malt sett in­get ”all­män­in­tres­se”, även om det är ”all­män ny­fi­ken­het” på vad des­sa har för sig.
Hit­tills har me­di­erna i all­män­het klarat av att pub­li­cera när all­män­in­tres­set varit stort, inte bara för att ny­fi­ken­heten på kända per­soner kun­de locka klick på sajten.
Låt det fort­sätta så!