Staten och vetenskapen

Kritik mot Rättsmedicinalverkets metoder för åldersbedömning kommer från allt fler håll.
Rättsläkare som Tommie Olofsson, överläkare och före detta avdelningschef på RMV, har vägrat skriva under undersökningsresultat och varnat för att metoden är vilseledande. Rättsläkaren Sixten Persson skriver under, men säger att hans yrkeskår inte har rätt kompetens, eftersom det inte är deras specialistområde.
Christina Höj Larsen och Johanna Jönsson, migrationspolitiska talespersoner från Vänsterpartiet och Centerpartiet uttrycker sin oro för metodernas tillförlitlighet.
Oberoende konsulter får andra resultat än RMV när de anlitas för att kontrollera resultatet. Advokatbyrån Fridh har använt det oberoende konsultföretaget Forodont för ett andra utlåtande. I sextio procent av fallen kom man fram till något annat än Rättsmedicinalverket. Thomas Fridh på Fridhs advokatbyrå säger sig vara överraskad över hur en undersökning som görs efter riktlinjer från en svensk myndighet kan hålla så låg kvalitet.

Även om de moraliska aspekterna är viktiga, så måste frågan diskuteras från rätt perspektiv: vetenskapligt, snarare än asylpolitiskt. Åldersbedömningar är varken en flykting- eller migrationsfråga. Det handlar om att regeringen och staten inte ska använda sig av metoder som kan ifrågasättas vetenskapligt samt om rättsläkares integritet långsiktigt. Att unga flyktingar kan råka illa ut är ytterligare en konsekvens. Om man är för eller mot invandring har inte med saken att göra. Det handlar om hur staten ska förhålla sig till vetenskap.

Hade man gjort dessa undersökningar av andra skäl än att kunna skicka hem asylsökande hade sannolikt metoden avfärdats som alltför osäker redan. Men i jakten på ursäkter för att avvisa asylsökande kastas kraven på vetenskaplighet överbord.

Barns och ungas ben och skelettdelar är ökänt svåra att dra slutsatser av. Om man inte visar en sund skepsis kan man förutsätta att man inte enbart är intresserad av att använda bästa praxis, utan också av att få ett visst resultat.

Jag har brevväxlat med rättsläkaren Tommie Olofsson, som försökt att få upp metodens opålitlighet på agendan redan från början. Han trycker på att det finns orosmoment utöver att minderåriga skickas tillbaka till krigszoner: rättsläkarens övergripande integritet. Han kallar åldersbedömningarna vetenskapligt och moraliskt tveksamma. Det ena ger det andra: det är omoraliskt om staten använder sig av ovetenskapliga metoder för att främja sin agenda.

Om fem år kommer kanske rättsläkares trovärdighet i andra sammanhang, som brottsbekämpning, att kunna ifrågasättas för att hen skrivit under åldersbedömningar av unga utan specialistkompetens. Man kompromissar med en yrkeskårs integritet för politiska syften: dessutom en yrkeskår vars integritet är en förutsättning för svensk rättssäkerhet.

Tyvärr förlorar man inga val på bristande vetenskaplighet och vinner inga på evidensbaserad politik. Man borde göra det.
Metoden måste ses över.