”Släpp krigsfångarna loss!”

Krönika

”Att vara någons barn är ett krig. Vi som själva är mödrar till små barn vill ju inte se det, men vi kommer att tvingas därtill, förr eller senare. Visst är det en kärlekshandling, detta att föda ett barn. Men det är också en sorts förolämpning: man tar någons liv i besittning på det mest arroganta vis. Tvingar en helt försvarslös människa att existera! Och att älska oss – för vad ska hon annars göra? Väljer hennes bostadsort, hennes förskola, hennes kläder. Influerar hennes tankar. Har makt över hennes känslor, vare sig vi vill eller inte.”
Det där var inte mina ord. Jag har lånat dem av Martina Montelius, som formulerade dem i en recension i Expressen av Mara Lees Kärleken och hatet (Albert Bonniers förlag). Och jag vet inte om jag fullt ut håller med. Det är formuleringar som är drastiska på gränsen till det groteska. Det är medvetet skyhögt uppvridna överdrifter.
Men det ligger samtidigt något i dem. De talar till något i mig som mamma, till något svårt men viktigt.
Ett av mina barn, som numera är ganska stort, fattade nyligen ett tämligen avgörande beslut. Inte avgörande som i liv eller död, men hyggligt stort, i vår lilla värld. Tillräckligt stort för att jag som förälder skulle säga ”oj, bör jag verkligen delegera detta till ett barn” på vilket alla mina vänner och bekanta (strängt) svarade ”ja, det bör du absolut göra”. En av dem skickade mig även en länk till den där Monteliustexten. En föga subtil vink som i klartext betydde ”backa undan från den arma ungen nu, människa”.
Att släppa taget om sitt barn. Paradoxernas paradox. Kan det vara den allra svåraste uppgift en människa tvingas utföra? En av de svåraste i alla fall, helt klart. Att älska så högt, att vilja så väl, att känna ett så gränslöst ansvar  och samtidigt veta att själva finalen på föräldraskapet, på den där magiskt ljuvliga och obeskrivligt tunga resan som började med ett litet sprött skrik i förlossningssalen, ofrånkomligen utgörs av ett avsked. En abdikation. En amputation.
Do I really see what’s in her mind
Each time I think I’m close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time
Den är så fin, och så melankolisk, den där Abba-låten om att ständigt ligga steget efter ett barn som innan man vet ordet av har hunnit bli någon annan. Om att vilja fånga varje flyende minut, om att fåfängt vilja stoppa tiden.
Man kan inte stoppa tiden. Man kan inte stoppa sina barn från att växa. Vem vore man då? Ett monster, ett modersmonster som inte nöjer sig med den där svindlande makten över tankar och känslor som man har fått av bara farten, den som Martina Montelius så sorgligt och vackert och träffsäkert beskriver.
Världen är stor och full av faror, men det är till världen man sätter barn. Inte till sig själv. Ut ska de. Sina egna misstag ska de göra. Sina egna segrar ska de vinna.
En av alla vännerna och bekantingarna som jag konsulterade ifråga om det där beslutet valde att, som svar på min undran, citera muminmamman. Man ska inte oroa sig för barnen, för då gör man bara livet farligare för dem, hävdade min vän att muminmamman har sagt, och jag tänker inte kolla om det stämmer för det är så himla bra. Livet är ganska farligt, det är det, men inte blir man bättre rustad att möta det av att ha en morsa som står och skallrar tänderna i kulisserna. Tvärtom. 
Att vara någons barn är ett krig, skriver Martina Montelius. Det är ett mastigt påstående. Men sant. Att vara någons mor är också ett krig. Och slutstriden, när maktvapnet en gång för alla ska vridas ur moderns händer, är en grym och blodig historia.
Men efter krig kommer fred. Att släppa taget om ett barn som börjar bli stort är, om det hanteras någorlunda förnuftigt, inte en förlust utan början på ett alldeles nytt kapitel. Läskigt, något så in i bänken, men jag tänker försöka lyssna på muminmamman. Man ska inte oroa sig för barnen, för då gör man bara livet farligare för dem. Ja. Klokare än så blir det inte.

Dagens fråga

Tycker du att någon eller några i skidskyttelandslaget ska få Bragdguldet?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar