Tradition dör utan ärtleverantör
Tänk ärtsoppa fast grå ärtor istället för gula. Addera sedan potatismos. Nu börjar du närma dig det som kallas ”bottegröd” och som var vanlig kost i norra Skåne till åtminstone 1930-talet, då det successivt försvann.
– Ärtorna var proteinrika och potatisen kolhydratrik. Tillsammans med någon kålsort i soppan så fick man i sig vad man behövde, inklusive vitaminer och mineraler. Plus fläsk och en klick smör på det.
Rikard Arvidsson, ordförande i Röke Sockengille, försöker ge en så enkel bild av ”bottegröd” som möjligt.
Rätten lagades under många år av medlemmar i Röke Sockengille. Hela hembygdsrörelsens mål är ju på något sätt att bevara och förklara hur det var förr. Där passade ”bottegröden” väl in.
– Det berättar något om vilka villkor man levde under. Det fanns en tid då en rejäl portion gröt var det enda man kunde förvänta sig i matväg, säger Rikard Arvidsson.
Att Röke Sockengille under många år lagade ”bottegröd” snappades nyligen upp av Kålrotsakademien.
Akademien värnar den svenska matens kulturarv och har under 2017 arbetat med temat ”Med dialekten som krydda”.
När årets stora pris skulle delas ut vaskade man fram tre värdiga finalister.
GuteFårAkademin, Institutionen för Språk och Fornminnen och Röke Sockengille.
Akademien missade bara den lilla detaljen att underrätta Röke Sockengille.
Det var något som kom till Rikard Arvidssons och styrelsens kännedom via omvägar.
Så här löd för övrigt en del av nomineringen (läs hela i faktarutan):
Röke Sockengille upprätthåller traditionen med ”bottegröd”. En rätt bestående av kokta ”botter” eller ”puggor”, det vill säga gråärtor, som mosas ihop med potatis. Rätten serveras med kokt fläsk och ”drikkablänning”, det vill säga en blandning av svagdricka och mjölk.
Gott så. Men hade Kålrotsakademien kontaktat Röke Sockengille så skulle de också fått veta att upprätthållandet av traditionen ligger i träda. Den största förklaringen är brist på gråärtor.
– Vi har inte kunnat göra ”bottegröd” på flera år. Tidigare fanns någon i trakten som odlade gråärtor men inte längre, säger Rikard Arvidsson, som själv inte fått tillfälle att smaka på rätten.
Men som gärna skulle vilja både smaka och sparka igång tradtionen på nytt.
– Så fort vi får reda på att gråärtor går att köpa i större mängd så gör vi gröt igen. Receptet finns bevarat.
Hur mycket gråärtor behöver ni?
– Så att det räcker åt runt 50 personer, cirka tio kilo.
Hur gick det då med priset?
Jo, det delades nyligen ut. Vinnare blev Institutionen för Språk och Fornminnen.
Kanske tur i oturen, med tanke på att Röke Sockengille inte skulle haft möjlighet att bjuda juryn på den kulinariska pärlan.
– Vi förstod ganska snart att vi inte skulle vinna, med tanke på att de inte kontaktat oss, men det var kul att vi uppmärksammades, säger Rikard Arvidsson.