Hon ville hjälpa utsatta kvinnor

Socialarbetaren, filosofie doktor Karin Trulsson, Trulstorp, Höör, har avlidit i en ålder av 77 år.

Karin kom från Värmland till Socialhögskolan i Lund på 1960-talet för att utbilda sig till socionom. Hon hann under ett långt yrkesliv med att vara kurator, socialsekreterare, kretsföreståndare, projektledare, föreståndare, forskningsledare, vetenskaplig handledare.

Helst kallade hon sig socialarbetare, som bättre än andra titlar uttryckte det sociala engagemang hon kände och visade för de människor i utsatta positioner, som hon mötte i sitt arbete.

Jag lärde känna Karin i början av 1980-talet, då hon tog över min uppgift att leda ett utvecklingsprojekt på Enebackens barnhem i Malmö mot tydligare familjeinriktning och ökat samarbete med den missbruksinstitution, där föräldrar eller ensamstående mammor kunde genomgå sin behandling.

Ganska snart insåg Karin att kvinnorna inte for väl på en könsblandad missbruksinstitution och engagerade sig starkt för att skapa ett behandlingshem enbart för kvinnor. Det lyckades och hon blev föreståndare för Sofia behandlingshem. Där kunde även gravida kvinnor tas emot och fortsätta sin behandling, när barnet var fött, men bo med barnet på Enebackens barnhem.

Karins starka engagemang för kvinnor, mödrar, med missbruksproblem är omvittnat. Hon var bra på att lyssna, ge hjälp och stöd och var betydelsefull för många.

Hon brann för uppgiften att skapa en behandlingsmiljö anpassad för kvinnor och hade ”kämpaglöd”, när hon mötte motstånd från omgivande strukturer. Det är bara några få år sedan hon skrev ett brev till politikerna i Malmö för att försöka förhindra nedläggningen av Sofia behandlingshem, men tvingades bevittna att det omvandlades till en institution för män.

Karins engagemang för kvinnor med missbruksproblem ledde henne också till egen forskning. Det visar titeln på hennes licentiatuppsats (1997): Det är i alla fall mitt barn – en studie om att vara missbrukare och mamma skild från barn. Det visar också titeln på hennes doktorsavhandling (2003): Konturer av ett kvinnligt fält: om missbrukande kvinnors möten i familjeliv och behandling.

Karin fortsatte att skriva böcker och artiklar och utveckla ämnesområdet kvinnor/flickor och missbruk även inom ramen för sin anställning som forskningsledare vid stiftelsen Kvinnoforum i Stockholm. Under de åren fortsatte vår kontakt som nära vänskapskontakt och vandringar med stimulerande samtal i Karins och Lennarts vackra skogar i Trulstorp, som alltid avslutades med en god middag.

Karin var också en engagerad medlem i vår bokcirkel och det var inte långt efter vårt senaste möte som Karin plötsligt var oåterkalleligen borta.

Vi är många som saknar Karin ur djupet av vårt hjärta. Våra tankar går till maken Lennart och döttrarna Otti och Ylva med familjer.