För och emot utökat rökförbud

Vad man kan och bör förbjuda i det offentliga rummet är en intressant fråga. De föreslagna platserna känns olika rimliga för förbud. En lekplats är mer given än en uteservering. Rökning har negativ påverkan på barns hälsa. Lekplatser är ofta mindre, avgränsande områden. Rökaren kan lätt stå några meter därifrån. Perronger och hållplatser kan ses som ställen som folk inte kan välja bort och som därför ska vara rökfria.

Flera andra partier ställer sig på regeringens sida i uteserveringsfrågan. Tyvärr är rökare sällan hänsynsfulla. Folk som röker på uteserveringar bryr sig sällan om i vilken riktning röken blåser eller huruvida personer vid nästa bord fortfarande äter lunch. Rökning är en rätt stor hälsofara, även som passiv. Så vems valfrihet ska man skydda: astmatikerns eller rökarens? Kristdemokraternas riksdagsledamot Emma Henriksson sammanfattar det som att allt dumt inte kan vara förbjudet. Hon har en poäng: annars skulle det mesta vara förbjudet.

På sätt och vis går det att vara både för och emot förbud på uteservering. Det är konstigt att inte fler restauranger har infört rökförbud på uteserveringar på eget initiativ. Då kan man locka allergiker och barnfamiljer som inte vill att deras små barn ska utsättas för cigarettrök.

Det är intressant att Centerpartiet väljer förbudslinjen. De brukar värna individens valfrihet i något så när liberal utsträckning. Men liberalismen har inbyggda stoppord: ”så länge man inte skadar någon annan.” Rökningar skadar. Dock: ingen tvingas att besöka en uteservering. Om staten får bestämma vilken typ av servering en näringsidkare bedriver skapar det en osäkerhet om vilka andra förbud som kan tänkas komma och påverka lönsamheten. Frågan är inte okomplicerad.