Doktorshattar i Lund. Foto: TT

Högskolans uppdrag

Antalet studenter på svenska högskolor har fördubblats på 25 år. Fler har också diagnoser eller inlärningsproblem de behöver extra hjälp med. Universitetslärare varnar för att inte ens toppstudenterna från gymnasiet klarar studierna, på grund av betygsinflation.
Trots det har resurserna till högskolan minskat och med det antalet lärarledda undervisningstimmar. Inte alla klarar omfattande självstudier. Fortsätter det så riskerar vi att få se en värdeinflation i högskoleutbildningen.
Statsminister Stefan Löfven har verkat för att öka antalet utbildningsplatser kraftigt. Trots det får högskolor och universitet inte resurser för att möta de ökade krav det ställer: snarare tvärtom. Det är ohållbart att man förutsätter att akademiker kan vara både specialpedagoger och gymnasielärare för dem som inte har med sig kunskaperna för att klara utbildningen. Det finns ingen koppling mellan att vara bra på antik keramik eller partikelfysik och vara bra på att hjälpa studenter utan tillräckliga förkunskaper genom en kurs. För det måste det finnas resurser så att studenterna kan få specialhjälp, liksom de med diagnoser.
Tanken om att alla ska kunna förkovra sig och bli bättre är en av den tidiga arbetarrörelsens bästa idéer. Utbildning som folkrörelse och motsatsen till elitism. Men det går inte att fördubbla antalet studenter och hålla tummarna för att universitet och högskolor ska klara av att leverera på andra krav än som tidigare funnits.
Om Socialdemokraterna och regeringen även i fortsättningen vill satsa på att så många som möjligt börjar på och fullbordar en högskoleutbildning så måste man prioritera högskolan på ett nytt sätt. Man måste öka fokus på att studenterna ska kunna tillgodogöra sig informationen och tänka kritiskt. Kanske måste man tänka om och dela uppdraget. Kanske måste det finnas renodlade lärartjänster med krav på pedagogisk kompetens, istället för att lägga ett läraruppdrag på forskare.
Martina Jarminder