Darkest Hour är Oldmans film

Film/recension

Man kan vara säker på att det svindyra totalfiaskot Pan inte är något Joe Wright framhåller i första taget när hans gärning kommer på tal. Men varför skulle han? Tack vare Stolthet och fördom, Försoning och Anna Karenina på meritlistan har regissören redan cementerat sin position som seriös filmskapare med Oscarstycke. Darkest Hour fortsätter på den linjen. Sex nomineringar känns

programenligt för denna atmosfärriska historiska skildring av Storbritannien under en mörk svår tid.

Året är 1940. Neville Chamberlain står i begrepp att lämna posten som Premiärminister, och tyskarnas framfart på fastlandet tycks ostoppbar. Det är i det läget den redan pensionsfärdige Winston Churchill blir en inte alldeles välkommen efterträdare. Hans meritlista talade nämligen långt ifrån bara för honom, men ett samlande klassiskt tal i parlamentet förändrades allt.

Churchill propagerade för att bekämpa Hitler när många andra politiker, inklusive Chaimberlain och huvudmotståndaren lord Halifax ville förhandla med honom, vilket skildras i en rad scener där den då nytillträdde Premiärministern med mer eller mindre högljudd emfas framhåller sin ståndpunkt.

Darkest Hour är föga förvånande till stor del Gary Oldmans film. Han är med i nästan varje scen, och äger filmen med sin närvaro, precisa kroppsspråk och nyanserade rolltolkning. Naturligtvis gör hans motspelare, och då inte minst Kristin Scott Thomas som huvudpersonens kloka och förstående fru Clemmie också starka insatser, men Oldman lyckas göra ett mångdimensionellt och känsligt porträtt av en man som ytligt sett mest bara kunde framstå som såväl butter som otålig och burdus mitt i all den politiskt engagerade briljansen.

Engagemanget och intresset för vanligt folk illustreras för övrigt i en småkomisk sekvens där Churchill helt sonika sticker från sina ständiga beskyddare för att åka tunnelbana och få råd från Smiths av alla de slag.

Ett på sitt sätt riktigt trevligt inslag, men tyvärr också ett malplacerat sådant.

Bortsett från detta är Darkest Hour en överlag alldeles utmärkt film i den kategori som stavas vuxet välgjorda historiedramer av det traditionellt doftande slaget.