Margot Pålsson älskar sitt jobb, som tar henne runt i Skåne och delar av Småland, Blekinge och Halland. Foto: Helén Fingalsson
Margot Pålsson lämnade undersköterskejobbet för att bli lokförare. Foto: Helén Fingalsson

Margot gjorde spårbyte mitt i livet

Det har gått 13 år sedan den då 43-åriga Margot Pålsson stegade upp på arbetsförmedlingen med en önskan om att bli lokförare.
Efter flera höjda ögonbryn lämnade hon arbetet som undersköterska för att förverkliga sin dröm.

– Det var nervöst, men jag var så glad som om jag bestigit ett berg, förklarar Margot Pålsson.
Lyckan handlar om första gången som Margot ensam ”rattade” ett tågset som färdigutbildad lokförare. Resan gick till Göteborg.
– Jag hade visserligen kört sträckan många gånger förut, men bara tillsammans med en instruktör.
Att utbilda sig till lokförare är kanske ingen märklig dröm i sig. Men för Margots del handlade det om ett tvärt byte från jobbet som undersköterska inom äldreomsorgen där hon jobbat i 25 år.

Det var inte bara det att hon tröttnat på jobbet som gjorde att hon stegade upp på arbetsförmedlingen. I sin roll som undersköterska på olika äldreboenden kände hon sig sällan värdesatt för vad hon gjorde.
En dag gick hon från tanke till handling och besökte arbetsförmedlingen med frågan ”hur blir jag lokförare”? Efter en undrande blick från arbetsförmedlaren riktade de tillsammans sökarljuset mot en lämplig utbildning.
Efter läkarundersökningar och tester hamnade Margot bland 28 andra elever i Mjölby. Hon började veckopendla och flyttade in i en husvagn på en campingplats i Mjölby.

Yngste sonen Johan var då nio år och Margot berättar att veckopendlandet helt klart var värre för henne än barnen.
– Man trodde väl att barnen skulle stå på parad och vänta när man kom hem, men när hon hämtade nioåringen på fritids sa han bara ”Kommer du redan”?
I november 2005 var utbildningen slut och Margot började köra Öresundståg.
– För varje sorts tåg man ska köra måste man genomgå en utbildning på tre månader för den speciella typen av tåg, berättar Margot som för närvarande är anställd på Arriva och kör Pågatåg.

Att hon bokstavligen bytte spår har hon aldrig ångrat.
– Ibland har jag tänkt att jag borde gjort det tidigare. Men tiden var väl mogen först då.

Vad är största skillnaden mellan ditt tidigare jobb och lokförarjobbet?
– Jag sitter ju ensam i min hytt som är som mitt kontor och får bara besök av tågvärden emellanåt. Tidigare jobbade jag ju nära mina kollegor. Den omsorg man tidigare hade om de äldre får man i stället lägga på familjen.

Vad är det bästa med lokförarjobbet?
– Man sitter på första parkett och ser naturens skiftningar, berättar Margot. Det är soluppgångar, solnedgångar, regn och snö. Och man ser en hel del djur. Sedan är det ju stor skillnad på lönen.

Men det finns även ett svart moln för lokförare. Varje år begår ett antal människor självmord genom att ställa sig framför ett tåg.
För Margot har det hänt två gånger.
– Första gången såg jag en man komma springande mot spåren som om han skulle passera. Jag tänkte att han kommer aldrig att hinna. När mannen kommer fram stannar han på spåret, vänder sig mot mig och sträcker ut armarna.
Andra gången handlade det om en ung person som lät sig falla ut på spåret.
Som lokförare handlar det om att larma och att inte stiga ur tåget. Lokföraren tas därefter ur tjänst och får den stöd och hjälp som hen behöver.

Trots det sorgliga i händelserna har Margot mest varit arg på att människor tar sig rätten att utse någon annan till bödel.
Men för övrigt älskar hon sitt jobb som så gott som dagligen tar henne runt i Skåne och delar av Småland, Blekinge och Halland.
Det har till och med inneburit att de två äldsta sönerna också valt lokförarjobbet. Och vem vet det verkar inte omöjligt att även den yngste framöver kommer att välja samma spår som mamma.