Sandra Stojlijkovic och Susanne Karlsson i Fly me to the moon. Foto: Emmalisa Pauly
Sandra Stojiljkovic och Susanne Karlsson ger allt i ett dansnummer i Fly me to the moon. Foto: Emmalisa Pauly

En komedi med mycket kärlek i

scen/recension

SCEN
Fly me to the moon
Av: Marie Jones
Översättning: Anna Kölén
Regi: Maria Löfgren
Scenografi, kostym: Helga Bumsch
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: John Conlon
Koreograf: Dorte Olesen
Mask: Siv Nyholm
I rollerna: Susanne Karlsson, Sandra Stojiljkovic, Lars-Göran Ragnarsson Premiär på Intiman i Malmö, 2 februari 2018

Kärleksfull. Det är ordet som bäst sammanfattar upplevelsen av den irländska dramatikern Mary Jones komedi Fly me to the moon som hade premiär på Intiman på fredagen.
Här möter vi Frida (Susanne Karlsson) och Liljana (Sandra Stojiljkovic) som jobbar för Hjärtats hemtjänst i Malmö. De inleder i vars ett hörn av scenkanten, som placerade i förhörsbås, och berättar om en vanlig arbetsdag som började illa och bara blev värre. Liljana blev försenad för att sonen glömde sin gympapåse och Frida orkade inte vänta kvar i hörnet av Poppelgatan och Jägersrovägen. Hon gick ensam till dagens första brukare, 84-åriga Karl-Gösta, och hjälpte ensam honom in på toaletten och fick på kuppen ont i ryggen.
Efter ett tag lämnar Liljana och Frida sina hörn och kliver in berättelsen och in på scenen som är Karl-Göstas lägenhet med sjukhussäng, rullstol, tv-bänk och smutsblåa väggar.

Med Karl-Gösta tryggt placerad på toaletten rullar morgonens sysslor igång under småprat och vi får veta att Fridas man kanske är otrogen och att hon är stolt över sin son som säljer piratkopierade filmer. Liljana är bekymrad över sin man som förlorat jobbet och bara sitter framför datorn och hon är förtvivlad för att hon inte har pengar till en utflykt till Lisberg som dotterns fina friskola ska göra.
Karl-Gösta dröjer på toaletten och när Frida och Liljana så småningom vågar öppna dörren sitter han död där inne. Förskräckelse blandas med sorg – och med Fridas idé att de ska lägga beslag på pensionen som Karl-Gösta inte hunnit hämta ut. ”Det hade Karl-Gösta velat”, blir ett mantra som återkommer flera gånger i pjäsen.

Fly me to the moon vilar på en socialrealistisk och mörk bas och är en klassisk svart komedi som hanterar en tuff verklighet med drastisk humor. Föreställningen har också fina absurda och drömska inslag som överraskar både i genren och på scenen.
Från oss i publiken blir det både fniss och gapskratt samtidigt som Liljanas och Fridas vardag är drabbande. Trots det inträder en viss seghet ibland. Fly me to the moon hade tjänat på ett tajtare format. Dialogen som fyller funktionen att föra oss nära så väl Frida och Liljana som Karl-Gösta drar samtidigt ner tempot.
Stundtals har jag också en känsla av att humorn i denna irländska komedi inte har varit helt enkel att överföra till Malmöverkligheten och att det inte heller varit helt lätt att göra om Loretta och Francis från Belfast till Sandra och Liljana från Malmö.

Samtidigt kompenseras pjäsens problem av underbara skådespelarinsatser från Susanne Karlsson och Sandra Stojiljkovic. De använder skickligt de klassiska motsatselement som byggts in i deras karaktärer och tar ut svängarna i humorn. De vågar också ge sig hän rejält i så väl skruvade dansnummer till Karl-Göstas älskade Sinatramusik som i brottningsmatcher med rullstolar, lik och sänglyften.
Lars-Göran Ragnarsson i den mer blygsamma rollen som den troligtvis döda Karl-Gösta gör också en fin insats och står för det absurda och drömska men också det hemlighetsfulla. Allt vi får veta är att han älskar Aftonbladet, att spela på hästar och Frank Sinatra, men vem är han och hur har hans liv varit?
Och det är här ordet kärleksfull kommer in – i skildringen av de tre karaktärerna och deras liv. Kärleksfull är också relationen mellan de två arbetskamraterna. Hur mycket de än vecklar in sig i tveksamma och ogenomtänkta handlingar så håller de ihop och har varandras ryggar. Och det hyser också respekt för och kärlek till Karl-Gösta.
Det här värmer i det kyliga samhällsklimat av vinstdrivna hemtjänstföretag och växande klassklyftor som Fly me to the moon utspelas i. Här på scen segrar trots allt solidaritet och kärlek.

SCEN
Fly me to the moon
Av: Marie Jones
Översättning: Anna Kölén
Regi: Maria Löfgren
Scenografi, kostym: Helga Bumsch
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: John Conlon
Koreograf: Dorte Olesen
Mask: Siv Nyholm
I rollerna: Susanne Karlsson, Sandra Stojiljkovic, Lars-Göran Ragnarsson Premiär på Intiman i Malmö, 2 februari 2018