Onödigt grabbigt men med guldkorn

Vi föds ensamma och dör ensamma. Dessemellan lever vi i dagens samhälle ofta väldigt ensamma, om inte i praktiken så i anden. Om denna själens obotliga ensamhet, och lite om köttets lust, skriver Daniel Dencik med stor fingertoppskänsla i sin novellsamling Grand Danois.

I hans små och aparta berättelser liknar människorna torra ärtor i en glasburk som skakas av en jätte. De slungas mot varandra, träffas slumpmässigt, skiljs, ligger bredvid andra ärtor ett tag, men hela tiden med en känsla av förgänglighet som tangerar hopplöshet.

Det är ingen enkel sak att skriva noveller. Man måste fånga läsaren blixtsnabbt, hålla kvar den i en berättelse som ska förmedla mycket på några korta sidor. Det får inte vara för översiktligt utan hellre koncentrerat – ett utsnitt, en timme, en minut.

Dessutom ska novellen i bästa fall skapa frågor. Vad händer sedan? Hur var den där människan egentligen funtad? Varför gjorde hen så? Vart är personen på väg?

Daniel Dencik lyckas med konststycket att ro iland de flesta av dessa kriterier. Men där är också några stötestenar. Tematiken förefaller välbekant och en smula uttjatad.

Betoningen på den manliga ensamheten känns på något vis också olustig. Som om kvinnorna är bojar att lägga till vid på ensamhetens hav. Som att de är själva livet, ett liv mannen både stängs ute ifrån, och håller sig utanför av egen fri vilja. Kvinnorna i novellerna känns inte heller ensamma på samma ”upphöjda” sätt som en man. Den förlegade idén om att mannen hela sitt liv vill tillbaka in i mammans livmoder, och att alla kvinnor blir ett sätt att uppnå detta, känns rent obehaglig.

Det gör också onödigt grabbiga repliker, som i novellen Kärlek till nästan vilken avslutas med orden, ”Jag satte på henne”.

Med det sagt finns där guldkorn, härliga formuleringar, drastiska vändningar och ett koncentrerat, effektivt språk som förmedlar känslor och genererar tankar. Urvalet spretar åt alla håll, vilket inte på något vis är en nackdel.

Det oväntade och smått absurda blir en extra krydda. Där är till exempel mannen som reser till japan för att dö. Där är Filmskaparen som flyr till USA för att söka upp en svårfångad kompositör, och där är mannen som sätter sitt äktenskap på spel för en chimär.

Och alla dessa berättelser skapar frågor. Jag får inga svar, men ibland är faktiskt frågorna svar nog.