Propaganda eller islossning
Nordkoreas ceremonielle statschef Kim Yong-Nam har träffat Sydkoreas president Moon Jae-In och skakat hand. Betyder handslaget något? Det är osannolikt.
Nordkorea befinner sig inte bara på andra sidan om en gräns, utan i en annan tidsålder. FN:s kartläggning av läget i diktaturen beskriver en mardrömslik värld där medborgarna utsätts för utstuderade tortyrmetoder som inte använts i Europa på hundratals år, för småförseelser. Lägg till det svält, omänskligt hårt arbete, total censur.
Nordkoreaflyktingen Hyeonseo Lee berättar hur hon som ung trodde att Kim Jong-il var en gud. Inte förrän han dog reflekterade hon kring att gudar inte dör och att han kanske var en vanlig människa som också behövde gå på toaletten. Insikten om diktatorns svaghet och mänsklighet är nödvändig för att regimen ska kunna falla. Det är fascinerande på ett skrämmande sätt att det 2018 fortfarande är möjligt att isolera ett land så att medborgarna inte vet vad som finns på andra sidan gränsen. Världen följer en docka i körsbärsröd Tesla på sin färd genom Kuiperbältet, medan Nordkoreanerna undrar hur det ser ut på andra sidan bergen.
Lee hyser inget tvivel om att det är spel för gallerierna att delta i OS för Nordkorea. Om OS ändå ska medverka till Nordkoreapropaganda, så kan man i alla fall hoppas att något av omvärlden läcker in i Nordkorea och ger folk en idé om att en annan framtid är möjlig.
