Välgjort och hundlikt när bilderbok blir teater

I ett vitt hus med blått tak bor hundarna Ullis, Ludde och deras hund (!) Vovve. Allt är lugn och lycka med poolbad och festmåltider på pommes. Men så slutar potatisen att växa, vattnet tar slut, träet ruttnar och någon slänger stora stenbumlingar i poolen. Ullis och Ludde kan inte bo kvar utan ger sig i väg över havet i en lite repbåt. Utmattade och hungriga kommer de fram till en plats som liknar deras men med ett rött hus med vita knutar. Här bor Don och Michelle. De har ingen pool och kallar pommes för pommes frites. Michelle tar gärna emot dem men Don är misstänksam och vill ha sitt hus och sina pommes frites för sig själv

Teater 23:s Pudlar & pommes bygger på Pija Lindenbaums bilderbok med samma namn från 2016 och föreställningen följer också bokens handling och innehåll ganska troget.

Det här är så klart en starkt symbolisk och i högsta grad aktuell saga om flykt, om mottagande, om främlingsrädsla, om hemlängtan – och om de likheter vi alla har. På scen blir likheterna extra tydliga eftersom huset och ön som Ullis och Ludde lämnar egentligen är samma plats som den de kommer till efter sin resa över havet. Huskulissen bara vänds till sin andra sida där den har annan färg och odlingslådan flyttas till andra husknuten. Så lite skiljer oss åt. Så lite skiljer mellan hemma och borta.

Förutom att förstärka budskapet på ett enkelt men starkt sätt i scenografin har Teater 23:s regissör Josefin Andersson lagt mycket kraft på att överföra den finurliga humorn som finns i Pija Lindenbaums underbara bilder till ett mer drastiskt uttryck på scen och så förstärka det med tralliga, musikalliknande sång- och dansnummer.

De fyra skådespelarna hittar härligt rätt i sina hunduttryck. Ullis och Ludde med sina öronprydda pälsmössor och vit- och brunprickiga dräkter spelas lufsigt men också känslostarkt av Josefin Larsson och Gustav Bloom – de övertygar lika mycket i rädslan ute på havet som i sitt försiktiga men optimistiska närmande till det nya landet och de obekanta hundarna. Ann Katrin Andréasson och Willy Pettersson spelar de pudellockiga och blåklädda Don och Michelle med lika övertygande ängslighet och med ett fint samspel även när de är som mest oense om hur man ska behandla nykomlingarna.

Över huvud taget är Pudlar & pommes en mycket genomarbetad föreställning in i minsta del. Det finns mängder av fina detaljer i kostym och scenografi att bli förtjust i – tassavtrycken på Ullis och Luddes skärp och väskor, den gröna handen som växer i odlingslådan och inte minst den vackra stjärnhimlen på väggarna runt oss i publiken som gör att vi kommer ännu närmre det som sker på scenen.

Ljudeffekter fungerar också finurligt som ersättning för allt från vattnet i vattenkanna och poolen till kaffet i kaffetermosen.

Trots den övertygande helheten når samtidigt inte Pudlar & pommes riktigt samma styrka som Pija Lindenbaums bilderbok. Humorn som balanserar det allvarliga och det som kan upplevas som skrämmande får kanske väl mycket utrymme och budskapet blir ibland snudd på plakatydligt.

Väl värt ett besök på Teater 23 är den här välgjorda föreställningen i alla fall utan tvekan.