Ett (v)änsterpopulistiskt al­ter­na­tiv

När par­ti­le­da­ren Jonas Sjö­stedt in­ledde helgens V-kon­gress skällde han en del på Sverigedemokraterna och lite mer på ”borgarna”.
Över­läg­set mest skäll fick emel­ler­tid Socialdemokraterna, som en­ligt Sjö­stedt har glidit långt åt hö­ger och där­för inte läng­re är nå­got väns­ter­par­ti. Dess­utom me­nade han att Socialdemokraterna saknar glöd och ener­gi.
Han be­skrev ett sam­häl­le där det mesta går ga­let, för att se­dan i näs­ta an­de­tag stolt för­klara att Vänsterpartiet har drivit ige­nom en rad för­bätt­ringar. Väl­färden har stärkts och de sämst ställda har fått för­bätt­ringar, allt tack vare Vänsterpartiet.

Å ena si­dan hävdar allt­så Jonas Sjö­stedt att Vänsterpartiet till­sam­mans med Socialdemokraterna och Mil­jö­par­ti­et har gjort en mas­sa bra saker, och å andra si­dan me­nar han att Socialdemokraterna har över­givit alla sina gam­la fina väns­ter­ide­al. För alla ra­tio­nellt re­so­nerande fö­re­faller det för­stås mot­sä­gel­se­fullt, men inte för en miss­nö­jes­po­li­ti­ker.
Vänsterpartiet har som be­kant haft ett bud­get­sam­ar­be­te med rege­ringen se­dan bör­jan av den här man­dat­pe­ri­oden. Det be­tyder att par­tiet har haft och har ett av­gö­ran­de in­fly­tan­de över rege­ringens po­li­tik. Med makt och an­svar följer ett givande och ett tagande. Ingen har en egen ma­jo­ri­tet och där­för krävs kom­pro­misser för att få nå­got gjort, men ock­så där­för att näs­tan alla för­slag har både för- och nack­delar.

Ja, det tyc­ker allt­så jag, men inte Jonas Sjö­stedt. I hans värld står Vänsterpartiet för allt det goda och alla andra för det onda. Om Vänsterpartiet fick be­stämma själva skulle det vara möj­ligt att ar­beta kortare tid och sam­ti­digt höja pen­sion­er och bi­drag och sän­ka av­gifter och an­ställa fler i väl­färden. Alla skulle få det be­tyd­ligt bättre utom en li­ten, li­ten grupp väl­digt rika.
Nu ska jag vara är­lig; Sjö­stedt ville även för­sämra för yt­ter­li­ga­re en grupp, näm­li­gen riks­dags­le­da­möter. De­ras löner skulle sän­kas och där­med skulle det vara möj­ligt att höja pen­sionerna för alla andra. För väns­ter­par­ti­et finns det bus­en­kla lös­ningar på alla svåra pro­blem.
Visst, jag låter ral­jant, men hans an­fö­ran­de var den ty­piske miss­nö­jes­po­li­ti­kerns. Jag följde kon­gressen via TV-ut­sänd­ningen och de­batten fort­satte i sam­ma anda. Det är all­de­les up­pen­bart att vän­ster­par­tisterna ser sig som på­tryc­ka­re och pro­test­po­li­ti­ker med upp­gift att för­söka på­verka det Stora par­tiet men sam­ti­digt vill ha en re­jäl di­stans till re­ger­ings­makten och hel­hets­an­svaret.
Ja, jag låter ral­jant och har rasande svårt för miss­nö­jes­po­li­ti­ker, men jag tror trots allt att de be­hövs. Det finns män­ni­skor som inte vill rösta på nå­gon som hamnar i rege­ringen, som vill vara i stän­dig op­po­si­ti­on, och då måste det finnas li­ka­dana po­li­ti­ker.

Sverigedemokraterna har länge fram­stått som det enda antietablissemangspartiet, och där­med det enda al­ter­na­tivet för dem som vill ha di­stans till makten. Det be­tyder att ut­präg­lade miss­nö­jes­väl­ja­re bara har kun­nat vända sig till hö­ger­si­dan.
Jonas Sjö­stedt och Vänsterpartiet är på många sätt SD:s ideo­lo­giska mot­pol, men det finns ock­så en lik­het. Båda är mot allt vad eta­blis­se­mang heter, och där­med har de som vill vara i stän­dig op­po­si­ti­on både ett hö­ger- och ett väns­ter­al­ter­na­tiv, och det tyc­ker jag är bra.