Kollektivavtalen behöver förnyas
Kollektivavtalsmodellen är något Sverige försvarar i EU, där de flesta länder istället har lagstadgade minimilöner och betydligt större inblandning av staten i hur arbetsmarknaden fungerar.
I måndags presenterade Medlingsinstitutet en rapport som pekade på att kollektivavtalsmodellen fungerar bra. Trots att nästan 500 avtal omförhandlades under förra året utlöstes inga konflikter, även om flera varsel lades. Det har varit värre. Senast 2008 förlorades över 100 000 arbetsdagar när Vårdförbundet tog ut medlemmar i strejk.
Förra veckan lade Arbetsmarknadsekonomiska rådet (AER) fram en rapport: ”Hur fungerar kollektivavtalen?” Den är hur de strukturella förändringarna på arbetsmarknaden – sysselsättningen i såväl offentlig sektor som stora företag har minskat medan småföretagen och tjänstesektorn ökat sina andelar – påverkar kollektivavtalsmodellen som expertrådet har studerat.
Att kollektivavtalsmodellen har stor betydelse för den svenska arbetsmarknaden, såväl företag som anställda, är alla överens om. De flesta håller med om att kollektivavtalen spelar en viktig positiv roll.
Hittills är anslutningen nästan allomfattande. Men den minskande fackliga anslutningen kan på sikt bli ett problem, även om alla anställda omfattas av kollektivavtalen – även de som inte är medlemmar i något fackförbund.
Nedgången i facklig organisationsgrad gör att det alltmer blir företagens vilja att teckna kollektivavtal som kommer att avgöra om modellen överlever på lång sikt.
Fortfarande är de fackliga organisationerna starka och organiserar väl över hälften av alla anställda. Men minskar intresset för att vara facklig medlem ytterligare kan det bli svårare för facken att tvinga fram kollektivavtal. Då är det viktigt att företagen ser fördelarna.
I dag är de flesta företag positiva. Enligt AER:s enkät skulle 60 procent av företagen teckna avtal även om fackets möjligheter att genom stridsåtgärder tvinga fram avtal minskade.
Större företag är mer positiva än mindre, vilket visar att avtalen utgår från förhållandena på storföretagen. Ska kollektivavtalsmodellen fortsätta vara stark bör alltså facken gå med på att anpassa avtalen så att de passar även små företag med mindre administrativa resurser.
Företag med sifferlösa avtal är mer positiva till kollektivavtalen. Det motstånd som finns främst inom LO kan behöva överges.
Företagen vill teckna avtal i första hand därför att det ”ska vara så” och ger företagen anseende. Om den här normen skulle försvagas, till exempel på grund av nya EU-regler, kan stödet för kollektivavtal erodera.
De anställda ser förmånerna som kommer med kollektivavtalen som en självklarhet oavsett medlemskap i facket. Det är något som fackförbunden måste ta på allvar. Ska deras styrka som avtalspart fortleva måste medlemsantalet hållas uppe, även utan skattesubventioner. Då måste fördelarna med avtalen påvisas.
Det finns alltså en del att fundera på för såväl fackförbund som arbetsgivarorganisationer. Ska kollektivavtalsmodellen förbli stark, vilket alla tjänar på, måste de anpassa sig till den omstrukturering som pågår på arbetsmarknaden.